Sagolikt flott julbalett

Balanchines briljanta och barnvänliga version av Nøddeknækkeren(Nötknäpparen) passer perfekt föe Den Kongelige Ballet, som i lördags også fick en ny amerikansk solodansare.

Det är ett scoop, att Nikolaj Hübbe har fått lov att iscensätta Balanchines version av Nøddeknækkeren med Den Kongelige Ballet.
För balletten från 1954, som var Balanchines första helaftensbalett til New York City Ballet, är utan tvivel stegmässigt en av de mest raffinerade klassiska versionerna av Nøddeknækkeren, som finns. Dessutom är det en sagolik julbalett, som vänder sig till hela familjen och förutom virtuosa steg steg till de vuxna dansarna inrymmer de en massa fina roller till balettbarnen.
.
Helt ny i uppsättningen med Den Kongelige Ballet är engelske Anthony Wards flotta scenografi och kostumer, som dock, som reglerna föreskriver, skiljer sig från New York-utgåven, bland annat i Biedermeier-stilen, när vi i första akten är på juleaften hos Herr och Fru Stahlbaum och deras barn Marie och Fritz. Redan här finns det massvis med dans mellan barn och vuxna tillsammans med fina karakteriseringar, som ger liv på scenen.
Som den fantasifulla onkel Drosselmeier, som förärar Marie en nötknäppare i julklapp, skapade både Poul Erik Hesselkilde och Jean-Lucien Massot fin mystik, på det respektive första och andra laget. Harlekin, Columbine och Soldaten dansar härligt, när de träder fram ur Drosselmeiers stora presentaskar, och i barnrollerna i bägge lagen var Anika Hall en charmerende Marie, Pelle Nilsson en riktig odygdspåse som Fritz och Alexander Salic en skicklig mimiker som Nevö, Nötknäppare och Prins.
I den här uppsättningen är det magiskt när julgranen börjar växa i Maries fantasi, där också möss och leksassoldater krigar, tills Nøddeknækkeren ett tu tre förvandlas till Maries prins. Tillsammans drad de ut i skogen för att hitta julstjärnan. Det verkar rentav som om Anthony Ward har inspirerats av Et Folkesagn till de vita pappersmönster, som bildar ramen till den väldigt tjusiga skogsscenen med snöflingor och virvlande dans.

Höjdpunkten i andra akten, när de två barnen kommer fram till det godisfyllda Slaraffenland, är pas de deuxet mellan Sockerfen och hennes kavaljer, förnämligt dansat av Susanne Grinder och Marcin Kupinski i första laget och med en strålande J’aime Crandall och den unga stora talangen Jón Axel Fransson i det andra laget. J’amie Crandall visade prov på den förfinade, raffinerade lätthet, som Nikolaj Hübbe prisade när han vid applådtacket utnämnde henne till solodansare.
Änglabarnen är otroligt söta, som likt ryska dockor glider över scenen, det är både skojiga och ekvillibristiska steg i den andra aktens divertissement med bland annat marcipanherdinnor som dansar till flöjtspel och dansande polkagrisar forutom spansk chokladdans, ett sensuelt arabiskt kaffesolo och en kinesisk te-trio.
Inte minst Daggdroppen är härlig med sina lätta ekvilibristiska tåspetssteg omrgärdad av ett flor av blomster i gungande vals. Som alltid hos Balanchine är koreografin gennemsyrad av musikalitet, och Det Kongelige Kapel under ledelse av Graham Bond får Tjajkovskijs sagolika balletmusik att stråla i alla klangfärger.

Hvad: ”Nøddeknækkeren”
Hvem: Koreografi: Balanchine. Komponist: Tjajkovskij. Scenografi: A. Ward. Lys: A. Poll. Iscenesættelse: Hübbe m.fl. Den Kgl. Ballet, Det Kgl. Kapel. Dirigent: Bond.
Hvor: Gamle Scene, sidste dag 22. december.

Vibeke Wern