Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 03 november 2024

Dansande konst

2011-12-05

Dansen kan vara flyktig, men på utställningen Danser sa vie Att dansa livet på kulturhuset Centre Pompidou i Paris har man lyckats fånga dansens essens i olika förändeliga och rentav revolutionerande former under 1900talet och ända fram till våra dagar.
Utställningen visar verk i alla slags konstnärliga former, 450 olika målningar, skulpturer, installationer, filmer och videos och fokuserar på dialogen mellan konstarterna. Tre olika aspekter av danskonsten uppmärksammas, dansen som självförverkligande, som abstraktion och som föreställning eller show.

Den första delen understryker influenserna från Isadora Duncan och den tyska rörelse som kallas Freikorperkultur (kroppskultur) och har i våra dagar utövare som exempelvis Matthew Barney.
Videos av Mary Wigmans Hexentanz, Pina Bauschs Rite of Spring appear visas parallellt med otroliga skulpturer i naturlig storlek från baletten Toboggan Frau från 1921 av Lavinia Schulz och Walter Holdt.
Detta tragiska par, som slutade sina dagar i extrem fattigdom, uppträdde med sina utmanande danser till modern musik och var mycket uppskattade av konstnärer som Emil Nolde och Hans Arp.

Loie Fullers kinetiska baletter, som gjorde ett enormt intryck på många konstnärer exempelvis futurister som Gino Severini eller Fortunato Depero, blev avgörande för den strömning som ledde vidare mot abstraktion. Här utövar Rudolf von Labans arbete ett starkt inflytande, det är särskilt uppenbart i en video av William Forsythe, men kan även härledas till Olafur Eliassons forskning, som även har skapat en film speciellt till den här utställningen, Mouvement micrcopique.
Tekniken tar plats i danskonsten i verk som Triadisches Ballet (Treklangsbaletten) av Oskar Schemmler eller Spatiodynamique 1 av den franska skulptören Nicolas Schöffer som gör kompositioner med dansare och cybernetiska för att förkroppsliga pågående energiflöden.

Danskonst som show, den slutliga delen, handlar om de tidiga Dada aktiviteterna aom Cabaret Voltaire i Zurich, Merce Cunninghams dialoger med Jasper Jones, men även ett exampel med ett 16 minuter utdrah ur Jan Fabres Quando l’uomo principale è una donna (När huvudrollsinnehavaren är en kvinna).
Bland de mest kända verken på utställningen är Alexander Calders mobila skulptur av Josephine Baker, Isamu Noguchi’s skulpturer eller dekorstycken för Martha Grahams Herodiade eller the Dance Diagrams av Andy Warhol, som drömde om att bli dansare. Det hela avslutas med discotidens guldålder och klubbkulturen till tonerna av David Bowies Let’s dance, där alla blir uppbjudna att dansa.

Simona Gouchan

Danser sa vie visas till och med 2 april 2012.

Se vidare
www.centrepompidou.fr

Fler Nyheter

Annonser