Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Överraskande aspekter på koreografi

2011-12-01

Fakta:

Namn: MM, A Talk, Who can tell the dancer from the dance?
Koreografi: Ludvig Daae, Alma Söderman & Jolika Sudermann samt Lisa Östberg
Ensemble: MDT-gästspel
Plats: Dansstationen i Malmö
» http://www.dansstationen.nu

I några sekunder i början av MM med dans och koreografi av Ludvig Daae söker Ludvig på filmduken ögonkontakt den verklige Ludvig på dansscenen som utför en virtuell duett med sig själv. Ett surrealistiskt ögonblick som blir ett slags närbild av dansaren och koreografen, där Ludvig på filmduken framför scenen förhandlar med sig själv innan han presenterar vad han som dansare strax skall utföra på scen. En komplex konstnärlig process där han kommenterar sitt arbete, objektifierar sitt alter ego dansaren och den dans som växlar mellan duett & trio. Ludvig på den vita duken (film & överjaget ?), Ludvig på scenen (live & självet?) och i utkanten av den vita duken hans egen skugga (en övergripande tredje aspekt & det omedvetna?) En lek med freudianska hypoteser hos undertecknad, som lockas fram av MM.
Tillsammans blir de tre ett spännande koncept där de speglar sig i varandra, där man kan vara liten på scen, stor på filmduken. Där dansen ibland förhåller sig mer till skeenden på den vita duken, än på scenen, i ett slags bortvänd energi. Ludvig Daaes dans blir en mix av lekfullhet och precision, med viss ambivalens gentemot den presentation av ”contemporary dance” hans filmiska jag ger. Dessutom skapar filmen sin egen komplexa bild av föreställningen.

I A Talk sitter koreograferna Alma Söderberg och Jolika Sudermann på varsin tunn pinnstol, klappar takten, sjunger, talar, reser sig knappt från sina sittplatser under det 40 minuter långa koreografiska verket.
Alma Söderberg använder kroppen som rytminstrument på liknande sätt som i sin koreografi vid Dansstationens Supergalashow i våras och skapar ett allkonstverk med sång, musik (ukelele), tal, ljud och koreografi utan speciellt många steg. Månne ett slags revolution gentemot klassisk dans i sitt fokus på annorlunda rytmik där röst och huvud har avgörande betydelse.
Den dialog som pågår mellan Söderberg och Sudermann kan ibland erinra om 1960-talsaktig konkret poesi, ibland blir dialogen som musik att röra sig till. I slutet lägger de sig, tysta på scengolvet, går sedan ut ur scenrummet och sjunger bakom publiken, tvärtemot förväntad överenskommelse mellan scen och publik. En dynamisk nyskapande performance som hade sin urpremiär i tyska kultur-och musikstaden Mannheim.

Who can tell the dancer from the dance? står Lisa Östberg för konceptet, Henrik Vikman för dansen, medan originalkoreografierna är av Irene Hultman, Ludde Hagberg, Petter Jacobsson & Tom Caley, Håkan Mayer och Cristina Caprioli.
I Who can tell the dancer from the dance ser vi återigen en duett mellan en person (dans & koncept) på film, Lisa Östberg, och en dansare på scen, Henrik Vikman. Han gör sin egen version som en kommentar av den dans vi får se på den vita duken. Där utför dansaren Lisa Östberg det koreografiskt mångfacetterade verket med total koncentration och subtil balans med inåtriktad energi, på filmen. Därefter gör Henrik Vikman sin dans med största möjliga coola attityd som i någon mening minimerar/förändrar upplevelsen av Lisa Östbergs framförande.
En duett mellan kvinnlig dansare (med ansvar för koncept) med höga krav på sig själv och en manlig dansare som medvetet tonar ner danskonstens status med lekfull humor och ironi.
Tre nya performanceverk som ger oväntade aspekter på koreografi och tidsanda.

Ingela Brovik

Fler Föreställningar

Annonser