Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Varför hamnar alltid kvinnorna i skuggan?

2011-11-27

Fakta:

Namn: Jenufa
Regissör: Orpha Phelan
Musik: Leos Janacek
Ensemble: Malmöoperans sångare och symfoniorkester, scenografi:Lynne Hockney
Plats: Malmö Opera och Musikteater
» http://www.malmoopera.se/

I väntan på att se denna nyuppsättning av Jenufa dras våra
blickar mot en filmduk som täcker hela scenen. I denna öppnar sig ett
skövlat odlingslandskap som verkar fortsätta in i det oändliga.
Det är
en lika vacker som suggestiv bild som drar oss rakt in i detta
gripande drama som verkar lika tragiskt aktuellt i vår egen tid.
När Janacek skrev denna opera i början av 1900-talet var Mähren en
lantlig lite efterbliven region. Musikdramatiken och inte minst operan
fick där en framträdande roll som upprätthållare av en kulturell
gemenskap. I Mähren talades tjeckiska men några kilometer därifrån
talade man tyska.
Den gamla bykulturen fortlevde mycket tack vare kvinnorna medan
männen sökte sin utkomst i städernas framväxande industrier.
Ofrivilligt hamnade kvinnorna i ett undantagstillstånd som det tog
lång tid att ta sig ur. Ofta kom de att leva fastkedjade med varandra,
inte så sällan familjevis i en inskränkt värld fylld av fördomar och
rädslor där religionen blev en emotionell tillflyktsort undan den
hårda verkligheten. För på karlarna kunde de som vanligt inte lita
varför hela ansvaret föll på dem.
Jenufa sjungs lyckligtvis här på tjeckiska medan den melodiska
grundtonen präglas av den mähriska dialekten och folkvisorna.
Men det
folkliga fyller också en annan funktion. Motivens artikulation tjänar
nämligen inte bara den psykologiska effektens skärpa utan bidrar till
att scenerna förtätas och känns som om de vore en enda fortlöpande
musikalisk process.
Liksom på filmduken sugs man in i den atmosfäriska och dramatiskt
uppbyggda historien om hur tre starka kvinnor tillsammans försöker
frigöra sig från männens beroende.
Mitt på scenen står en jättestor vattenkvarn som har en abstrakt
kubistisk form. Det är här tre generationer kvinnor lever och dagligen
kämpar vidare. Kvarnen är deras inkomstkälla. Inte av fri vilja visar
det sig utan av tvingande omständigheter. De alkoholiserade männen har
antingen dött eller lämnat dem kvar där.
Molnen hänger hotfullt vid horisonten medan landskapet runtomkring
kvarnen verkar lika skövlat som på filmduken. Män kommer bärande på
säckar med spannmål, dricker, skålar och utbyter tankar. De båda
äldsta kvinnorna sjunger om sina olika helveten som de fått gå igenom
medan Jenufa, den yngsta som nyligen blivit gravid sjunger om en
framtid med sin älskade Steva som redan svikit henne.
Det är kvinnor sådana som vi möter dagligen på våra gator och torg
i våra egna städer. Tiderna har knappast förändrats trots
preventivmedel och fri abort. Männen dricker, misshandlar och skjuter
ansvaret på kvinnorna innan de ger sig in i nya förhållanden.
Alldeles särskilt Erika Sunnegårdh i rollen som Jenufa men också
Gitta-Maria Sjöberg som Kostelnicka, Jenufas styvmoder. Denna
viljestarka kvinna som behandlar den milda oerfarna Jenufa med
obestridlig auktoritet imponerar med en röst som går rakt in i våra
hjärtan. Inte minst i sista akten då hon bryter samman och tvingas
böja sig för ödet, som är ett av operans bravurnummer.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser