Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Dokumentär dansteater

2011-11-25

Fakta:

Namn: Och plötsligt var jag superintressant
Koreografi: Dan Langeborg
Författare: Charlie Åström, Christine Åström, Timo Nieminen och Dan Langebo
Regissör: Charlie Åström
Ensemble: Studio Oscuro, Idé, på scen och kassett: Timo Nieminen
Plats: Atalante, Göteborg
» http://www.atalante.org/

Det dokumentära lockar scen-konsten. Men Studio Oscuros dansteater av materialet kring fallet Thomas Quick/Sture Bergwall lämnar mycket åt publiken. Och plötsligt var jag superintressant är ett udda projekt och resultatet är en märklig föreställning. Den som tänkt sig ett inlägg i debatten för eller emot Thomas Quick/Sture Bergwalls skuld eller oskuld går tomhänt från Atalante.
Timo Nieminen och Studio Oscuro använder förundersökningsmaterial samt böcker och intervjuer om fallet som grund. Det är turerna runt omkring som intresserar upphovsmännen och just därför tar de till koreo­grafin.
Särskilt mycket dans får vi ändå inte se. Uppsättningen är snarare ytterligare ett prov på vilka främmande arter som obesvärat sorteras in i danskonstfloran. Men fysiskt är det i alla fall, i kroppen och hur den rör sig i mönster över scenen finns Timo Nieminens främsta uttryck.
På slutet kommer en monolog som visar vilken karismatisk muntlig berättare han också är. Med sången Han måste gå – Gunnar Viklunds Tala närmre-klassiker – toppar han registret.
Mest av allt är solot en ljudmässa med mörkret som klangbotten och ett tempo som sjunger långsamhetens lov. Salongen delar inledningsvis halvdunklet med scenen där Nieminen dukar upp ett campingbord med två stolar. En arbetslampa, en diabildsprojektor, en kassettbandspelare och en hop band associerar primitiva förhör, dokumentation och projicerade uttalanden av Quick/Bergwall.
De rituella promenaderna och markering av precisa ställen med hjälp av post-it-lappar är länge ljudlösa, fast Nieminen är försedd med hörlurar och walkman.
Intressantast och mest helgjuten blir scenen där en trött och uttråkad stämma via bandspelaren detaljerat redovisar en vallning av ”T” medan Nieminen sakta rör sig i Dan Langeborgs känsligt tillförda koreo­grafi. Charlie Åströms ljus ger en tydligt markerad fåra att hålla sig i.
Dansanta svängar med utdragna kassettband som glittrande våder i mörkret blir en vacker bild, medan jultomten med urdruckna plastmuggar i sin säck är tragisk. Av alla fragment återstår för åskådaren att själv skapa sig en bild. Av vad är den stora frågan.

Spelas t o m 26/11

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 23 november 2011

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser