Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

I dyngan

2011-11-24

”Är det någonstans vi ska söka den egentliga skiten i kulturen – om vi nu vill söka den – är det … i hela den industri som omger konstnärerna; relationen till media och den alltmer neurotiska relationen till publiken”, skriver Stella Parland i sin krönika från Biennale Teatro i Venedig.

Merdre! Skit med ett extra, så att säga förfulande, r. Eller en barnsligt stapplande svordom. Så löd den inledande repliken i Alfred Jarrys Kung Ubu. Året var 1896 och det tog femton minuter för publiken att lugna sig efter den, som det idag kan te sig, banala skymfen. Efter det har skiten flugit från scenen både bildligt och bokstavligt. Uppfattningen om teatern, som ett kulturens finrum där publiken, med magarna pösande efter en god middag, kan låta underhålla sig och tryggt kontemplera Konsten med stort k, har hunnit få sig många
törnar.
Teatern är ändå fortsättningsvis en konstform präglad av hotfullt bekväma sammetsfåtöljer. Jarry ville få publiken på benen, därför väckte han den. Den fjärde vägg som naturalismen byggt upp mellan scen och salong kraschade med ett tabubelagt och spjutvasst ord. Eller orrd, borde man kanske stava det. Symboliskt sett hade avantgardet på scen fått sin början. Varför skulle konsten vara något att beskåda i helig avskildhet?
Var är vi idag? Hur synlig är inte skiten! Och vad gör vi med den, när den väller över oss från alla håll och kanter? Var blir den väl synligare än i Italien, detta undersköna land, med alla sina konstskatter, som vittrar sönder av luftföroreningar? Alla välklädda människor, men sopbergen som bara växer?

Under Biennalen 2011 i Venedig kunde man bland annat se Romeo Castelluccis Sul concetto di Volto nel figlio di Dio (Om ansiktets koncept hos Guds son). Det var mycket skit i den föreställningen också, alldeles konkret. Människor reste sig och gick mitt i, sådär tyst, men demonstrativt, som man gör numera. Kanske för att det upplevde det hela som en blasfemi eller kanske för att de helt enkelt tyckte det var dåligt.
Det är ändå talande att det fortfarande är inför den mera konkreta skiten folk reser sig.
När det dagen efter är en presskonferens med Romeo Castellucci ger han oinspirerat ger klyschiga svar på klyschiga frågor, men alla sitter snällt kvar i den himmelskt vackra salen på Ca’ Giustinian.
Det här är inte ett angrepp på Biennalen eller Castellucci eller ens på de journalister som satt på presskonferensen, av vilka en var jag själv. Men är det någonstans vi ska söka den egentliga skiten i kulturen – om vi nu vill söka den – är det snarare i hela den industri som omger konstnärerna; relationen till media och den alltmer neurotiska relationen till publiken.
Allt som inte är hopklämt i en reklamslogan verkar numera kräva en förklaring. Och ekonomin trampar på kulturen ständigt med ett överlägset leende.

Castellucci och skiten är en alldeles annan historisk kontext än Jarry, naturligtvis. Förställningen handlar om en ålderstigen och sjuk far och sonen, som tar hand om pappan och byter blöjor på honom gång på gång.
Men vad som till en början kanske ger sken av en handling, en hyperrealistisk iscensättning, visar sig snart snarare skildra ett existensvillkor, en neråtgående spiral där människan famlar efter de sista smulorna av mänsklighet. Hur hon tänjer sina gränser för sin kärlek och ödmjukhet till det yttersta.
Fadern själv förmår inte säga något annat än förlåt och gråta – och göra ner sig på nytt. Det fundamentala är ändå att allt detta utspelar sig inför en jättelik fondbild föreställande Jesu ansikte – en renässansmålning av Antonello da Messina.

Vad Castellucci gjort är fascinerande. Naturligtvis kan man tolka skådespelet i termerna av en religiös problematik, men det är knappast den enda eller kanske ens mest angelägna tolkningen.
Det sker något mycket spännande på ett rent teoretiskt plan: Plötsligt är publiken, åskådarna, betraktade.
Det är en märklig vurpa – och dessutom är skådespelarna utsatta för samma blick, en annan blick än publikens. Med ens är vi dramatsikt utslängda ur teaterns trygga rum där vi kunnat spegla oss i varandra.
Jesu blick har i konsten mött människan genom årtusenden och är bortom oss i tid och rum, och plötsligt ser den oss, denna uråldriga blick i hela vår litenhet. Här visas människan på scen som svagast, som mest utsatt, så som denna blick sägs se oss. Den iakttar oss inför den saknade auktoriteten; sonen och fadern som inte längre kan bära sin fadersroll. Samtidigt iakttar den oss som ser på en scen av förnedring och skam.
I ett skede orkar sonen inte längre, han närmar sig Jesu väldiga läppar i en sorts bön. Det är en visuellt gripande bild, som visar människan i sin bittersta förtvivlan, alltför liten för sin tunga roll, sökande tröst i en stum bild.
Till sist faller Jesu ansikte samman, det förstörs. I dess ställe uppstår texten: I am not your shephard. Men ordet ”not” slocknar och tänds igen, slocknar, tänds igen.
Det är scenens svar till blickarna. Ska teatern tjäna och vem ska den tjäna? Vad vill vår blick (dagens publik) och vad vill denna blick som är, ja vems, konstens? Historiens?
Vi har varit på teatern, sedda mitt i skiten som vi ser framför oss. Kanske ger konsten oss inga svar, kanske har den ingen auktoritet?
Det är vi som måste möta det, sönderfallet, vår egen maktlöshet, avsaknaden av auktoriteter som skulle kunna visa för oss, ja vadå? Hur vi i denna hopplösa historiska tid ska ta oss ur dyngan.
Kanske är det ändå Jarry, fast i en annan tid. Tyvärr är det sista kornet av humor borta. Det finns kanske inte tid.

Stella Parland

Se vidare www.labiennale.org/it/teatro/programma2011/

Fler Debatt & Krönika

Annonser