Kvinnan som marionett

Det turkiska danskompaniet Çıplak Ayaklar Kumpanyasi gästspelade i Bollnäs den 4 november med föreställningen Control , på inbjudan av Musik i Gävleborg med flera.

Innanför en fyrbent stålställning, med två vajrar fastspända vid höfterna svingas Asli Öztürk upp, ner, framåt, bakåt, runt och åt sidorna. Vajrarna, och kvinnan som hänger i dem, hanteras med muskelkraft av en man som är osynlig för publiken. Han styr henne som en marionett.
Det är som om hon försöker fly men ständigt slungas tillbaka. Hon hoppar och springer, kastas och flygs, men bromsas hela tiden upp. Då och då sätter hon sig på golvet i en pose med profilen mot vänster, och låter sig betraktas. Det är som om hon ville säga: se mig, jag är ett objekt, är jag inte vacker? Men så rycks hon upp, slängs i väg, gör volter och faller.

Rörelserna upprepas och blir monotona. Stämningen är melankolisk. Vad det har med dans att göra är oklart, snarare är det en sorts poetisk akrobatik. Rörelsespråket liknar det flickor har när de leker i gungor, studsmattor och klätterställningar. Eller som om en trapetskonstnär vid cirkus skulle slappna av i trapetsen när publiken gått hem, med säkerhetslinorna väl fastspända. Skillnaden är att rörelseimpulserna styrs utifrån i stället för att komma inifrån individen själv.

Till höger om stålställningen sitter en musiker och ackompanjerar på fiol. Med hjälp av en pedal har han även kontroll över de stegrande ljudeffekterna. I form av en rytmisk ljudmatta ligger de under fiolens allt intensivare utbrott.

Asli Öztürk hänger som en trasa, fiolen ger ifrån sig några smäktande toner. Den svarta fonden byts ut mot en vit. Samtidigt släcks ljusrampen i stålställningens överkant och allt ljus kommer nu från projektorer, vilka ger ett fast, starkt ljus med skarpa skuggor. Då och då blixtrar ett stroboskop till och lyser upp hela scenen. Det ger ett lätt illamående.
I nästa skede försvinner Asli Öztürks skugga varpå hon börjar samverka med en filmad version av sin skugga där den projiceras mot fonden. När hon så kryper ihop på golvet, liksom för att vila, slits hon upp med vad som närmast liknar våld och tvingas åter in i sitt allt mer desperata rörelsemönster.

Föreställningen ger uttryck för en syn på kvinnan som en exploaterad marionett där hon slungas runt utan egen vilja i en värld styrd av andra. Kvinnan på scenen anpassar sig till minsta lilla ryckning i de trådar som styr hennes liv och rör sig så vackert hon kan innanför de uppställda (stål-)ramarna, i riktning mot underkastelse. Resultatet blir en djupt obehaglig upplevelse av kontroll och styrning.

Karin Kämsby