Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Dekonstruerad Bergman

2011-11-21

Fakta:

Namn: Bergmanvariationer
Författare: Jörgen Dahlqvist
Regissör: Linda Ritzén
Plats: Intiman/ i samarbete med Teatr Weimar, Malmö
» http://www.malmostadsteater.se/

Ingmar Bergmans komplexa bildvärld fascinerar.
I föreställningen Bergmanvariationer som just nu visas på Intiman i Malmö
dyker de alla upp där på scenen. Likt en synvilla står de där plötsligt
framför oss. Erland, Max, Harriet, Bibi, och Liv. Åtminstone förefaller det så. Men vad är det egentligen vi ser?
Det är fem lika så skickliga performer som med ord, bild, rörelse,
maskspel och humor får hela salongen att vibrera.
Som sig bör när det
gäller Bergman så utgörs första scenbilden av sängkammarinteriörer där
paren grälar, älskar och skyller allt på varandra. Otroheten finns
bara i det fördolda.
Bibi spelar sjuk och ligger nedbäddad i en
stor järnsäng och följer de andras förehavanden. Hon har
outsiderns försonande roll.
Scenkläderna är
tokroliga, med prägel av den rätta tidsandan.
Fredrik Gunnarsson får extra
applåder i rollen som Erland med sin 50-talsklädsel där den välpressade lite sportiga
kostymen med kepsmössan på svaj och näthandskarna bäde väcker minnen
och känslor till liv.
Max, som här spelas av Rasmus Luthander, tar
verkliga priset med sin indianska fjäderskrud på huvudet,
först med ett pojkaktigt uttryck, men sen irrar han sig snabbt in i
de vuxnas lek. För Bergman verkade avståndet mellan barndom och vuxenliv inte vara långt. Perukerna bollar man runt med som om man befann sig på
maskerad eller bara för att byta skepnad för stunden.
Alla dessa gammalmodiga kläder utgör i lika hög grad en del av det personliga som det kollektiva minnet. Det gör att man på ett medryckande och humoristiskt sätt i lika hög grad känner igen sig i
skådespelarna.
Ljusspelet som lyser upp kroppar och kläder
inger en allt starkare känsla av overklighet, ett slags poetiskt instabilt
upplösningstillstånd. Inte bara kläderna utan även
kropparna blir till en illusion. En slags vaken dröm som vi själva deltar i.
Den sista scenen utspelar sig i ett naket landskap där endast
björkar finns kvar. Bergman älskade ju inte bara kvinnor utan lika
mycket den ensliga naturen där han kunde söka sin Gud. Det är
här ute som performerna ikläder sig masker genom att måla sina
ansikten i svart och rött. Svart som ångesten inför döden och rött för
kärleken, antar jag. Eller är det persona själv, performern och hans
mask, som för stunden gör att scenen och bilden, vi och dem börjar
kommunicera på två nivåer.
Den teatrala dimension har blivit ett med realtiden. Om jag fattade det hela rätt, var det tiden som stod i fokus i föreställningen.
Replikerna, orden verkar vara det som alla letar efter. Man plockar och
tar om replikerna i manuset men tröttnar och slänger det snart ifrån sig.
I ena stunden
blir orden till knappt hörbara små ljud, för att i andra stunden öka i
tonhöjd och brisera likt en explosion. De
letar ideligen efter de rätta orden, men det mesta ebbar bara ut i en rytmiskt vacker kakofoni.
I slutscenen tonas det hela ned, performerna står där orörliga och
utspridda över scenen som om de hade förvandlats till marionetter i
ett spel där vi själva är medspelare. Ännu ett sätt att
signalera den rumsliga upplösningen av scenrummet.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser