Portugisiskt sammetsmörker

Det är dramatiskt, melankolskt och högstämt. Dessutom är det mörkt, vilket är typiskt för den portugisiska stjärnkoreografen André Mesquita, som tycker om att arbeta med kontrasten mellan ljus och mörker samt svart och vitt.
I verket . [Dot] som André Mesquita har skapat till Dansk Danseteater, förs publiken in i ett mörker med ett svagt, men närapå guddomligt ljus från ovan.
Sorglig musik av John Taverner med en cello längst fram för oss vidare in i det mjuka och mörka. Dansarna rör sig långsamt och som om de skakade av smärta, som gör att man associerar till den så omtyckta portugisiska fadosången.
Flera gånger stoppas stegen på ett dramatiskt sätt mitt i en rörelse och tar en ny och överraskande riktning. Det råder en ödesdiger känsla kring dessa plötsliga avbrott av dansen som om de avgjordes av något utifrån kommande som är oundvikligt.
Som när människor drabbas av stora naturkrafter. På ljudsidan kan man också tolka det hela som om det handlar om starka naturkrafter. Det verkar vara stormfloder, vulkanutbrott och jordskalv och andra naturkatastrofer som människan inte råder över. Slutligen så kommer också dansarna in på scenen täckta av stoft och aska som om de hade utsatts för en voldsam och ödeläggande naturkraft.
En dansare som utmärker sig i . [Dot] är portugisiska Ana Sendas som på ett helt speciellt sätt lyckas förmedla sin landsmans koreografi med känla för en djup smärta parat med spirande längtan. Till och med när hon vänder ryggen mot publiken, kan man förstå vilken känska av att vara skadad som hon förmedlar, men vi förstår också den styrka och uthållighet som hennes muskulösa armar och skuldror vittnar om.
Hon är både stark och svag på en och samma gång och lyckas därmed inkarnera själva essensen av André Mesquitas gripande och överväldigande verk.
För den som tycker om det som är mycket melankoliskt och kanske till och med lite svulstigt så är . [Dot] ett helt osedvanligt vackert och gripande verk som går till hjärtat. Faktum är att det märkliga mörkret i . [Dot] faktiskt för tankarna till Tim Rushtons mästerverk Requeim från 2006, som också kretsar kring sorg och smärta.
På programmet finns även Tim Rushtons jazziga Love Songs, som have premiär i våras. Men den här gången ges Love Songs i en förkortad och komprimerad version och utan den svensk-danske sångerskan Caroline Henderson. Det showartade verket vinner på att ha blivit förkortat och visat på en mindre scen utan den dominerande sångerskan i förgrunden, men fortfarande är Love Songs lite för mycket likt en restaurangunderhållning utan restaurang. Underhållande men föga minnesvärd. Men det är svårt att glömma Tim Rushtons fem år gamla Requeim när får vi se det igen?

Torben Kastrup