Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Konstens pris

2011-11-13

Fakta:

Namn: Purgatorio
Koreografi: John Neumeier
Musik: Alma Maria Schindler-Mahler och Gustav Mahler
Ensemble: Hamburgbaletten
» http://www.hamburgballett.de/

Det är trettonde gången den amerikanska koreografen John Neumeier ger sig i kast med att kreera steg till musik av den österrikiske kompositören, Gustav Mahler.
Denna gång till Mahlers tionde och ofullbordade symfoni.
Medan John Neumeiers tidigare Mahler-balletter allesammans har varit abstrakta är Purgatorio (navngiven efter symfonins tredje sats) biografiskt inspirerad och handlar om Gustav Mahlers sista tid, när han hamnar i en existentiell kris på grund av sin unga hustrus kärleksaffär med arkitekten Walter Gropius. Ett menage a trois, där konstnärsgeniet hänger sig så totalt åt konstskapande att han blir helt frånvarande och totalt försummar sin hustru, som i gengälld hittar den kärlek hon behöver i förhållandet med sin älskare.
Men det var inte bara Almas känsloliv Gustav Mahler åsidosatte. Som ung var Alma en lovande kompositör av sånger, en talang som Gustav Mahler krävde att hon inte skulle ägna sig åt vid äktenskapets ingående, då han menade, att två kompositörer under samma tak var en orimlighet.
Väldigt effektfullt väljer John Neumeier att i första akten skildra Almas längtan och drömmar efter att få komponera, vilket ackompanjeras av just hennes musik, som totalt består av nio känslosamma Lieder, som sjungs med glödande Tristan och Isolde-passion från orkesterdiket av sopranen Charlotte Margoni. “Kennst du meine Nächte?” sjunger hon längtansfullt Och nej, det gör Gustaf Mahler inte alls, för det har dykt upp en annan man, som är betydligt bättre på detta.
Koreografiskt är John Neumeier oöverträffad, när han visar oss de två makarnas brist på inbördes kontakt genom steg och blickarnas riktningar. Man tittar bara förbi varandra, der bare susar omärkligt förbi varandra utan att mötas. Och därnäst den unga kvinnans tilltagande besvikelse och frustration över att varken bli involverad i kompositörens liv eller få bli älskad som den hon är.
Den rödklädda Hélène Bouchet är övertygande som den som den kärlekstörstande och melankoliska Anna, som till den grad blossar upp i liderliga omfamningar när den lockande Thiago Bordin i rollen som Walter Gropius gör slag i saken och förför henne med stulna kyssar och akrobatiskt slungande famntag.

I den andra akten ligger fokus på Gustav Mahler och hans förtvivlan, och till tonerna av sin tionde symfoni placerar konstnären i ett flytande mardrömsaktigt limbo mellan kreativt skapande och känslomässigt kaos, där konstens musa (dansad kristallklart av den gudabenådade Alexandre Riabko), intar den avgörande rollen för kompositören.
Gustav Mahler är i Lloyd Riggins gestalt fullkomligt makalös. Med de tunna glasögonbågarna som signatur är både ansiktsuttryck och kroppshållning sinnebilden Mahler. Blek, vek, depressiv och helt igenom insjunken. Men likväl tillräckligt stark för att bli inspirerad för att skildra både neråtkurvan, den accepterande fasen och hoppet om en lösning Lloyd Riggins är som en öppen bok där allt står att läsa, också alla mellanhavanden.
Och när han vankelmodigt ser på sina båda tomma händer, känner man verkligen att allt håller på att gå förlorat, livet och kärleken – som priset för det totala engagemanget för konstskapande.
Enligt John Neumeiers synsätt är lösningen efter alla helvetets kval trots allt förbundna med kärlek. Inte den liderliga köttsliga kärleken, men snarare den omhändertagande moderliga-systerliga och kristna kärleken, där kompositören efter försoning och återförening med sin hustru till sist kan få lov att lägga sitt trötta huvud i hennes knä, innan hon ställer i ordning hans korsfästa armar inför den sista vilan. Det är mycket vackert och rörande.
Neumeiers Purgatorio framstår med andra ord inte som en evighet, utan är full av hopp och tillit, försoning och förlösning, där konsten är den avgörande processen för renandet. Neumeiers Purgatorio är på grund av detta en balett som i lika hög grad handlar om Mahler och hans verk, som om Neumeiers syn på sig själv, sin egen konst och hans syn på skapande.

Sin vana trogen är flera av huvudpersonerna i Neumeiers ballet uppspaltade på flera dansare, på samma sätt som att Purgatorio på ett elegant sätt är späckad med steg-citat ur hans tidigare baletter och andra av baletthistoriens inspirationskällor, som redovisar hans över 40-åriga karriär som konstnärlig ledare för Hamburgbaletten. Som så ofta tidigare har han också själv kreerat den minimalistiska scenografin, med en kombinerad kompositörsstuga och ett fängelse i passionsröd skelett-version med en ljusdesign, där helveteselden strålar ut från brandgula ungs-strålkastare. Det är effektfullt och enkelt.
Föreställningen tog också hamburgerborna med storm och det blev stående ovationer och mängder av bravo-rop igen, suppleerat av ett litet buh…Hamburgarna räds inte att omedelbart ge sin mening till känna.

Föreställningen har nypremiär i maj och juni 2012.
Nu i november ges Neumeiers Dritten Sinfonie von Gustav Mahler.

Majbrit Hjelmsbo.

Fler Föreställningar

Annonser