Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Bengt Häger 27/4 1916 – 2/11 2011

2011-11-04

Bengt Häger var född 1916 och således 95 år gammal när han gick bort på onsdagen. Han är nog den ovanligaste människa jag känt. Inte till sitt sätt: alltid elegant, konversant, intresserad, flerspråkig, berest, kunnig, kosmopolitisk. Men ingen annan person jag har känt har ensam utfört en så omfattande kulturgärning, ingen annan så bokstavligen stått i händelsernas centrum i decennier för en konstform. När Mr. Dance, så kallades han, nu lämnat oss är hans efterlämnade gärning svår att överblicka och rätt (och tillräckligt) värdera.

Redan under tidigt 1930-tal begav han sig ut i världen, ännu tonåring, och med dansdrömmar. En av 1900-talets mest betydelsefulla modernister, koreografen Michail Fokin, upplyste honom helt krasst att med en så ansenlig längd som Bengts, kunde man aldrig bli dansare. Varför Bengt växlade spår efter några intressanta somrar med Monte Carlo-baletten.

Tillbaka i Sverige började han studera, blev paralyserad av skräck inför tentamina, men kom att börja arbeta med Agne Beijer som var i full färd med att nyupptäcka verksamheten på Drottningholmsteatern. Beijer föreslog så småningom att unge Häger skulle ta kontakt med Rolf de Maré, som höll på att ta hem sina danssamlingar från Paris, och Bengt Häger kom att bli Dansmuseets förste intendent och under decennier den som byggde vidare på Rolf de Marés samlingar.

Det är också under 1940- och 50-talet som Mr. Dance blev den han blev, en dansens förkämpe, ambassadör och dialogpartner i sällan skådade kombinationer. Till allt annat är Bengt Häger också ett stycke av journalistikens historia. Han recenserade dansföreställningar och skrev danskrönikor (”Piruett”) i socialdemokratiska Morgontidningen från 1954 och när den lades ner i Stockholms-Tidningen från 1958, sammanlagt 780 stycken, har Nancy Westman räknat samman i sin intressanta biografi Dans med Häger (2006). Samtidigt var han aktiv i Dansfrämjandet och dess ordförande från 1944, och den som för främjandets räkning bjöd in utländska gästspel till Sverige så snart det blev möjligt efter kriget. Och kom gjorde de: dansaren och koreografen Maurice Béjart, mimaren Marcel Marceau, Kurt Jooss, Martha Graham, Merce Cunningham, Alvin Ailey, Jerome Robbins.

Dansfältet i Sverige var litet, och det för oss idag omöjliga i att både vara impressario och kritiker för samma föreställningar sågs på ett annat sätt. Men Carl-Adam Nycop som tänkte ta över Bengt Häger till Expressen avstod, när han insåg hur han både höll i dansens trådar och samtidigt var den som bedömde dem.

Under samma intensiva period var Bengt Häger eldsjälen i att Cullberg-baletten bildades, det första fria permanenta danskompaniet. Birgit Cullberg behöver ett kompani, ansåg Bengt Häger och så blev det. Både Bengt Häger, Birgit Cullberg, Birgit Åkesson, Karl-Birger Blomdahl, Alf Sjöberg, Harry Schein och andra förgrundsgestalter i svenskt kulturliv var medlemmar i KSF, Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening och besjälade av att föra ut högkvalitativ konst till hela befolkningen och av att ”utbilda” okunniga politiker om konsternas arbetsvillkor och konstnärernas behov. Arbetet i KSF blev i praktiken en plantskola för den första kulturpropositionen som antogs av riksdagen 1974.

Naturligtvis var Bengt Häger även rektor för Koreografiska Institutet 1963-73 (nuvarande Dans och Cirkushögskolan) och initierade Mimlinjen, som numera finns parallell med skådespelarutbildningen i Stockholm.

Som ordförande i 12 år för UNESCO:s danskommitté (han efterträdde Kurt Jooss, legendarisk koreograf och antinazist som tvingades fly Tyskland 1933) lärde han bokstavligen känna dansen i världen och internationella makthavare. Vilken del av världen man än talade om med Bengt hade han varit där, sett dans och kunde kunnigt uttala sig.

Bengt Häger har skrivit flera böcker om dans, där praktverket Svenska Baletten, Les Ballets Suédois, ett magnifikt bildrikt standardverk i storformat, har blivit en klassiker.

Han var genom åren en outtröttlig medarbetare i internationella referensverk om dans, och skrev långa rader uppslagsord om dans och dansare, sakkunnigt och vetenskapligt utmärkt.

Fram till sin död var han skattmästare och ständig sekreterare i Carina Aris Minnesfond, en synnerligen aktiv fond för stipendier till unga dansare och forskare, för bidrag till särskilda dansevenemang och för ett utmärkt forskningsbibliotek.

Bengt Häger var gift två gånger, först med den grönländsk-danska Pipaluk Freucher, med vilken han fick en dotter Navaran, och från 1954 med den indiska dansaren Lilavati Devi (1925-2002), som kom till Sverige på en turné med en indisk dansgrupp, inbjuden av Bengt själv. Tillsammans fick de sonen Richard Häger, Cotton Club’s kapellmästare sedan starten 1984. Lilavati blev också en dansens ambassadör som introducerade indisk dans i Sverige. Hon medverkade i televisionen och berättade för svenska barn om de indiska sagorna och filmklipp som visar hur hon i fackförenings regi dansar och berättar för en grupp bussförare i ett SL-garage i Stockholm ger, naturligtvis, den bästa bilden av kulturklimatet som rådde under 1960 och -70-talen: att visa och introducera, föra ut, att erbjuda det bästa för alla. Förmodligen var det också den andan som gjorde att Bengt Häger kunde ta lätt på kritiken om att sitta på många stolar: det fanns så mycket att göra, det borde göras nu genast. Och om inte han såg till att det verkställdes, hur skulle det då bli gjort?

Pragmatiskt, men också effektivt och med en sjusärdeles känsla för dans som konstform. En stor del av danslivets institutioner idag vilar på hans gigantiska pionjärarbeten, därtill utförda med en glimt i ögat, en charmig gest och gärna med ett glas champagne i nypan.

Då har jag ändå inte berättat om tiden som frivillig i spanska inbördeskriget, vänskapen med Indira Ghandi eller att han sett Anna Pavlova dansa Den döende svanen när han var bara 13 år. Sympatiska, kompetenta, starka och imponerande yrkesmänniskor träffar jag ofta, men en så ovanlig människa som Bengt Häger är det inte troligt att jag träffar igen.

Jag hade tänkt ringa honom för att be honom berätta om Vera Alexandrova, rysk dansare som slog sig ner i Stockholm på 1910-talet och som han säkert kände. Han kände ju alla, och hade varit med så otroligt länge, man kunde alltid fråga Bengt. Nu kan man det inte längre, och det känns tomt och sorgligt.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter

Annonser