När allt är till salu

Peeping Tom-kollektivets föreställningar är alltid
platsspecifika. Exempelvis deras tidigare omåttligt populära triologi Le
Jardin, Le Salon och Le sous sol. I deras senaste är det ett
gammalt slott som det spökar i som är till hyra. A louer (Att
hyra) heter den.
Allt är efemärt, ett hus, en lägenhet, våra personliga objekt, en
situation, en person och till och med ett helt liv. Allt kan plötsligt
sättas på spel. Inte ens scenen tillhör ju oss, verkar de mena. Allt
är till salu eller snarare till uthyrning eftersom vi helst inte vill
göra oss av med något. Det är en fabulerande, estetiskt tilltalande
men surrealistisk historia där dröm och verklighet hela tiden går in i varandra.
Slottsdamen som bor ensam tillsammans med sin koreanske betjänt
sitter inledningsvis mitt på scenen i en nedsliten soffa och kallar
ständigt på sin betjänt som serverar henne kaffe på silverbrickor. Den
ena efter den andra. Men både kopparna och brickorna skakar så det är
omöjligt att ta dem. Plötsligt märker vi att hon har två koreanska
betjänter, så lika att vi förväxlar dem.
Båda är helt otroligt
ekvilibristiska i sina rörelser. Ibland imiterar de varandra. Som om man står framför en spegel och ser sig
själv.
Benen rör sig som om de vore av mjuk spagetti som bara flödar ut
över golvet utan att vi kan fånga dem. Slottsdamen stirrar intensivt
på dem och ger sig snart själv ut på scenen och prövar göra samma
hissnande dissonanta benrörelser. Och lyckas så fenomenalt bra att
hennes båda betjänter blir sexuellt intresserade av henne och vill leka med henne mitt på scenen. Men allt skakar, lika
mycket deras egna kroppar som teaterrekvisitan och de där
kaffekopparna. Tavlor, fåtöljer, soffor och ljud hörs som om vilda
djur fanns gömda någonstans. Framför en tavla står en av betjänterna
uppställd. När han faller ned med ett dån upptäcker vi att tavlan
föreställde en betjänt.
Plötsligt kryper en mängd människor runt
överallt. Blivande hyresgäster? En av dem faller samman, synbarligen
död, efter att ha försökt spela på en flygel.
Någon dyker snabbt upp
och för bort honom.
I fonden bakom röda sammetsförhängen verkar också
allt röra sig utan någon förklaring. Plötsligt dras förhängena bort
och vi får se en slottstrappa där olika personer kommer bärande på
svarta knyten som om det vore döda från svunna tider. Ett slags
sceniskt surrealistiskt trolleri som spökar om som en Hitchkockfilm.
Även om fåglarna saknas.

Ann Jonsson