En monumental Oidipus

Det är inte ovanligt att La Monnaies storslagna operasatsningar vinner Operavärldens högsta utmärkelser. La Monnaies senaste uppsättning Oedipe (Oidious) med musik av en sällan spelad kompositör, George Enescu och
med scenografi, dräkter och ljussättning av den katalanska
teatergruppen La Fura dels Baus, tar redan i första scenbilden andan
av oss.
La Fura dels Baus som till en början var en liten experimenterande
teatergrupp som mest arbetade med gatuteater, har i dag utvecklats till
en multidisciplinär grupp bestående av bildkonstnärer, teater, dans
och musikspecialister som söker utveckla ett nytt slags
totalkonstverk. Denna teaterform kan även med fördel utvecklas
inom ramen för operauppsättningar där musik, mim, kör, sångare och
musiker interagerar med publiken. Ibland gör de operauppsättningar där
publiken finns med på scenen och där sångarna och kören sätter
kropparna i rörelse. Att denna form av totalkonsttänkande passar
operan perfekt vari verkligen uppenbart i denna monumentalt
uppbyggda version av Oidipus.
Eftersom verkets libretto bygger på hela Oidipusberättelsen så låter Alex
Ollé som är huvudansvarig för scenografin berätta hela historien i
linjär narrativ form vilket är en ovanlighet bland dagens teaterversioner av Oidipus.
Dessutom har han låtit sig inspireras av både Freud – som myntade
Oidipuskomplexet – och Jean Cocteaus uppsättning La machine
infernale som är en modern version av Oidipusmyten. I denna är tiden
den infernaliska maskinen, medan det i Ollés inferno är ödet som avgör
allt.
Trots att att vi med alla medel försöker kontrollera detta, så lyckas vi
inte. Katastroferna följer slag i slag om det nu rör sig om tsunami, jordbävningar eller som här
miljökatastrofer. Möjligen har han också sneglat lite på Pasolinis
lika symboliska som realistiska filmversion Edipe re. Ibland blev
det lite för mycket inte minst då den berömda Sfinxen tog formen av
ett tyskt bombplan – ett sk. stuka – från Andra Världskriget och med
ett dån hamnade mitt på scenen ur vilken sopranosångerskan dök fram.
Scenbilden växlar hela tiden mellan den klassiska berättelsen och
allusionerna på vår egen tid men aldrig i rak följd. Allt är blandat om vartannat
så att betraktaren får leta sig fram. Första scenen blir till ett nästan
chockartat, fysiskt möte med antikens värld. Hela scenen täcks av en
kompakt relief som på en antik bas-relief eller senare tiders
kyrkoportal.
På denna står terrakottaliknande figurer uppställda på
rader och stirrar ut mot publiken. Det visar sig vara kören som just
deltar i festligheterna kring Oidipus födelse. Vi i salongen sitter
helt gripna och ges tid att betrakta varje enskild individ.
Problemet är emellertid att rösterna inte når fram akustiskt på grund
av att de dämpas alltför mycket genom den kompakta dekoren.
För att få föreställningen att kännas angelägen för dagens publik
har scenografen dränkt in hela scenbilden från början till slut i gul
lervällingfärgad sörja som fullkomligt tar hela scenbilden i sin
besittning. Till och med performerna bär gulbrunfärgade dräkter som om
de skyddade sig mot något vedervärdigt som de inte lyckas frigöra sig
ifrån.
Ollé vill här fästa vår upp märksamhet på de miljökatastrofer som
vi själva bär ansvar för. I just det här fallet syftas på en katastrof i
Ungern 2010 då väldiga mängder giftig ammoniak i form av en slags
terrakottafärgad lavaström sköljde över en mängd byar och hotade
att förgifta floden Donau.
Av lera – jord – är vi komna och med detta får vi
kämpa hela livet, menar han kanske. Som med vägarbetarna exempelvis som
Oidipus möter på vägen innan han råkar ut för det fatala grälet med sin far
Laios.
Allt flyter av lera så till den grad att musiken som är en märklig
blandning av influenser från Wagner, Mahler, Debussy, Scriabine,
Janacek och Puccini bland andra nästan drunknar. Ollé verkar vilja visa på att influenserna är lika
mångskiftande som i scenbilden. Alla är vi kanske
lite av Laios mördare? Oidipus som söker sin egen väg genom livet
som är fyllt av oförutsedda händelser som han inte kan skydda sig från.
Det är enligt de gamla grekerna ödets lott. Idag vågar vi åtminstone
se det ur andra synvinklar.
I andra akten har de levande terrakottaliknande figurerna
stelnat och hela reliefen hamnat i fonden. Är de levande eller
skulpturer utförda i terrakotta? Ganska snart blir det klart att
somliga lever medan andra är skulpturer. Det känns nästan som en
sagoberättelse där människor och ting blir till ett sammanflätat
drama och där mytens olika figurer plötsligt känns levande.
I
sista akten har terrakottafigurerna sjunkit ned så bara deras huvuden
syns ovan marken. De stirrar obehagligt ut mot oss medan Oidipus dras
in i en slags intensivt skinande ljusport som plötsligt uppkommer i
fonden. Genom denna leder han han oss med hjälp av den lika intensiva
musiken in i mänsklighetens evigt upplysta rike, verkar Ollé mena.
En lika sällsam som fantastisk operaupplevelse som scenografiskt
totalkonstverk.
Ann Jonsson

Ann Jonsson