Virus i dansen

Det är den nytillträdda chefen för GöteborgsOperans balett, Adolphe Binder, som öppnar säsongen med en tredelad afton. Det har blivit en vanlig form att presentera samtida dans, vars verk oftast är 30, 40 minuter långa. Men det är ovanligt att kunna bjuda på tre urpremiärer samtidigt. Än ett tag får göteborgspubliken tacka avgående balettchefen Johannes Öhman, som fått ihop aftonens mix med Helena Franzén, Susanna Leionen och Roberto Zappalà. Det är också han som har sett till att Mats Eks Törnrosa har nypremiär i december, samt att – mer sensationellt – koreografen Sasha Waltz gör ett helt nytt verk för GöteborgsOperan i vår. Det är bara att hoppas att Adolphe Binder kan hålla samma nivå repertoarmässigt för en i stort sett internationell ensemble i fin form.

Det har ibland knirrats om de tredelade aftnarna, men vill man hålla sig à jour med vad som händer inom dansen nu är det ett vitalt sätt att arbeta. I synnerhet om man som här helt flott kan bjuda helt nya verk. Ofta cirklar ju verk som är fem, tio år gamla runt på den internationella shoppinglistan för dansscenerna i världen. Man kan bara gissa sig till prisskillnaden, men dessutom tar man en risk: nytt blir det, men blir det också bra?

Helena Franzén inleder kvällen med Fading med en magnifik fond av hängande slivergrå metall. Som oftast samarbetar Franzén med kompositören Jukka Rintamäki, och här känns det som om musiken drar ifrån dansen med en hanterligare struktur och tydligare dynamik. Både scenografin av Maria Hurtig och Karin Lind och musiken utmanar Helena Franzéns dans som ter sig vagare och mindre klar. Det går att känna igen hennes betoning av axlarnas rörelser runt sig själva och de glidande balanserna, men till och med en så distinkt dansare som Hokuto Kadama ser ut att tveka. Franzén söker rörelsen i sig, dansen som inte måste motiveras med något annat än själva dansandet; det ställer stora krav på struktur, dynamik, utveckling och uttryck och denna gång blir resultatet för konturlöst.

Finska Susanna Leinonen har i Transient Horizon vävt in sin koreografi i en scenografi av henne själv och Kimmo Karjunen och Erika Turunen, som också gjort de säregna kostymerna. Scenbilden är redan den ett äventyr som ramar in dansen i ett dimmigt ljusdunkel (Karjunen, igen) som manar fram tolkningsbarhet av verket. Av de elva dansarna är åtta klädda i grått i en stil som leder tankarna till medeltid och skogsalver. Tre kvinnor är klädda i vitt och hudfärgat; de utsätts för hotfulla attityder och attacker från de grå.
Kasperi Laines musik bjuder lika generöst på associationer och tolkningar som dansen; plötsligt hackar en rytm som en yxa i skogen. De stora vita bågarna som lyfts över dansarna får dem att se ut som små sagofigurer i en jättesnäcka eller under ett vissnat löv i en Beskowskog. Delphine Boutet gör ett solo som upphöjer henne till ett väsen värdigt ett nordisk sagoskog, Satoko Takahashi laddar en mystisk svartalf.

Roberto Zappalà kommer från Sicilien och vill med sin Sud-virus vrida tillbaka europafokus till Sydeuropa, alls inte en avkrok med lata och skattefuskande EU-medborgare, menar han, utan den europeiska kulturens vagga. Puccio Castrogiovanni, etnomusiker från Catania på Sicilien, står livs levande på scenen med mungiga och har också skapat det musikkoncept som ligger parallellt med live-gigan av Bach, Vivaldi, Paganini och mycket annat.

Rörligt och livfullt som ett sydländskt temperament, påminner Zappalà om vilken energi som finns i mötet mellan kulturer och blandningar av människor. Hans verk glittrar och fräser, dansarna springer och dans-dansar, unisont och i fartfyllda vita unisex-klänningar av håligt tyg. Ett virus som smittar och generöst delar med sig av sin kraft och lust avslutar aftonen.

Publicerat i GT och Expressen Kulturen Scenbloggen 15 oktober.

Margareta Sörenson