Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Tredubbel urpremiär i Göteborg

2011-10-24

Fakta:

Namn: Leinonen/Franzén/Zappalà
Koreografi: Susanna Leinonen, Helena Franzén, Roberto Zappalà
Musik: Kasperi Laine, Jukka Rintamäki, Puccio Castrogiovanni
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Göteborgsoperan har en fantastisk dansensemble. Den nya balettchefen Adolphe Binder har alldeles rätt när hon påpekar det vid fredagens tredubbla urpremiär och bjuder in publiken till det efterföljande danspartyt, ett piggt bidrag från operan till Kulturnatta.

Valet av Leinonen/Franzén/Zappalà är ett arv från förre ledaren, Johannes Öhman. Först ut är Helena Franzéns Fading. Franzén är en kompromisslöst noggrann koreograf som bygger sina verk på rörelser med inre driv och knivskarp precision. Här skär en stark ljusstråle genom rökridåerna fram till Hokuto Kodamas starka solo.
Dansaren utmejslar perfekt Franzéns koreografi, men den lovande starten kommer av sig. Ur scenograferna Maria Hurtigs och Karin Linds monumentala metallvägg lösgör sig flera dansare, de blir åtta totalt. Var och en har spänningsladdade entréer, men ju längre verket lider desto planlösare känns koreografins kontrollerade explosioner.
Jukka Rintamäkis monotont morrande musik bidrar till det ändlösa intrycket, som om Franzén fått en oproportionerligt stor kostym att fylla.

Finska Susanna Leinonens Transient Horizon vilar i en scenografisk idé. Strimmor i det mörka golvet lyfter långsamt och förvandlas till bågar. Därunder kontrasterar ljusa solon mot en mörk armé. Erika Turunens kostymer ger associationer till en sofistikerad rymdspelsvärld. Leinonen arbetar, precis som Franzén, med starka uttryck i kroppens olika delar. Vridningar av torso, armar och ben i tydliga vinklar liksom golvet som motstånd återkommer här, men i annan rytm och färgat av ett annat temperament.

Satoko Takahashi är kraftfullt farlig ledargestalt i den dunkla styrkan. Delphine Boutet fullkomligt bländar i sitt ljusa solo, men även Ingeborg Zackariassen och Anandi Vinken lyser upp.

Utstuderad ljusdesign och lek med skuggor ger genomgående en ton av svärta denna danskväll. Koreografen Roberto Zappalà tar själv hela formgreppet om Sud-virus där dansarna först rister som av elektriska stötar. Ett vackert solo på avstånd till vemodig musik med inslag av svensk folkvisa bryggar över till en lössläppt rörelsekaskad. Dansarna far runt i vita unisexklänningar med genombrutna hål. I fonden spelar Puccio Castrogiovanni mungiga live, en koncentrerad motvikt till det svårfångade rörelseflödet.

Publikknipande är denna danstrippel långt ifrån, men dansarna står för garantivärdet. Att göre tre helt nya verk, skapade direkt för dem, på samma kväll vittnar om kapacitet och dragningskraft. Det är lätt att locka koreografer till Göteborgsoperan. Adolphe Binder har goda förutsättningar att föra utvecklingen vidare.

Spelas t o m 27/10.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 16 oktober 2011

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser