Opretentiös livsvisdom

När höstmörkret griper efter oss behöver vi motvikt. En injektion humor och opretentiös livsvisdom kan göra susen. Regissören och koreografen Gunilla Heilborn hör till dem som kan leverera nödvändig distans till våra mänskliga tillkortakommanden. Med Alaska fick hon såväl dansare som publik på Göteborgsoperan att upptäcka oanade förmågor. Prisbelönta filmer och flera framgångsrika scenkonstproduktioner ger ytterligare stöd för att Stadsteaterns konstnärliga ledare, Anna Takanen, är rätt ute när hon inviterar Heilborn till Götaplatsen.

Resultatet är Uppgifterna på stora scenen. Regissören och skådespelarna har ägnat sig åt att ge sig uppgifter. ”Dansa så for du kan i fem minuter” eller ”Dö snyggast”. Vad kan det bli för föreställning av detta?

Förspelet är lovande. Henric Holmberg och Carina M Johansson vacklar in som ett medelålders par och häller starkt i glasen medan de gnabbas om hur de ska hantera situationen. Repetitiva repliker, skickligt avfyrade understatements.

Men det här är ingen historia om krisande par. Fonden är en utgrävningsplats. Ett jättelikt foto där en besöksgrupp informeras av en guide. Vi får en redovisning av sju skådespelare som arbetat med att röra sig i linjer och formationer. Det är rörande bilder av anpassningar till livets krav. Fonden byts, naturen kryper närmare, men bilderna omgärdas av teaterns tydliga tecken, ridån har dragits åt sidan.

Mia Höglund-Melin läser ett anti-manifest om allt vad detta inte är. Bara att de agerar i strumpfötterna desarmerar det mesta när ensemblen med kroppen som redskap löser föreslagna uppgifter. Sprunget som det är ur improvisation blir allt situations- och personbundet. Henric Holmbergs ståndaktigt påtagna uppgift att stå här och sortera sårade. Mia Höglund-Melins språngmarsch och senare förvandlingsnummer i en stor kartong. Carina M Johanssons ärliga, jordnära kommentarer.

Tre män i trevande valssteg mot en bild med skog och timmerlastbil kniper i hjärtat. Petter Kevins direktrefererade rörelser som Carina M Johansson sedan har i uppgift att repetera är lysande och belysande. Fram till paus är det roligt och rätt intressant. Sedan faller allt platt.

Med den vita bussens tunga symbolik och uppbyggnadsarbete i sargade världar styr Uppgifterna vilse. Kvar blir scenografins randade matta som fyller hela scenen. Vridscenen drar den lätt på sned. Men energin i föreställningen är borta. Räckte Heilborns injektion inte längre eller dukade den under för kravet på paus och försäljning av förfriskningar?

Spelas t o m 3/12.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 17 oktober 2011.

Lis Hellström Sveningson