Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Konst och pedagogik

2011-10-24

Fakta:

Namn: Krig på scen - stridskonst och teater från Kina
Plats: Helsingfors Festspel
» http://www.helsinginjuhlaviikot.fi/

Den imponerande föreställningen med kinesisk stridskonst, där vi under Helsingfors festspel fick bekanta oss med berömda scener ur Pekingopera, väckte hos mig vissa frågor om pedagogik och den allt större plats den börjat få i konstvärlden. Som publik bjuds vi på akrobatiska och visuellt fascinerande nummer, bland annat ur Farväl, min konkubin – mest känd för en västerländsk publik genom Chen Kaiges fängslande film från början av 1990-talet.
Som publik blev vi behandlade med silkesvantar inför mötet med denna förmodat ”annorlunda” kultur. Namnet, Krig på scen – stridskonst och teater från Kina, antydde att det inte var musiken vi skulle fokusera på. Snarare skulle vi låta oss förföras av det akrobatiska och färggranna, mera lättillgängliga, och man delade för säkerhets skull ut öronproppar till hela publiken, ifall någon skulle ha blivit irriterad eller fått örvärk av musiken. Det visuella var storslaget, det var skickligt framfört och det var vackert, också om vissa partier, speciellt i mitten, kändes lite utdragna.

Irriterande i mitt tycke var ändå den ram som föreställningen fått. Tre, i och för sig mycket duktiga, finländare som studerat Pekingopera, presenterade programmet, klargjorde vad det rörde sig om för figurer, och kom in mellan numren med de egentliga kinesiska gästerna, för att ge oss handledning, samtidigt som de visade prov på sin egen briljans. Jag hade ändå gärna besparats dessa förklaringar (eller fått dem i programbladet). Istället framfördes de med den barnprogramsrösten och gestik som oftast används i dylika pedagogiska sammanhang.

Redan under flera års tid har museet för samtidskonst i Helsingfors, Kiasma, lånat sin fasad åt massiva reklamplakat med dumheter i stil med ”En oikein ymmärrä” (Jag hänger inte riktigt med) och ”Tee itte paremmin!” (Gör de’ bättre själv!) med vilka man humoristiskt försöker oskadliggöra de mest populistiska attackerna mot dem som intresserar sig för konst och locka en annan publik.

Jag orkar inte med att också konsten skall förvandlas till ett barnprogram, där vi blir ledda vid handen och får allting färdigtuggat. Den överdrivna varsamheten som medel har väldigt lite med konst att göra. Att vidga publiken får inte handla om att sänka nivån.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser