Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Hudens hemligheter

2011-10-24

Fakta:

Namn: Ihmisen asussa (I mänsklig dräkt)
Koreografi: Eeva Muilu
Regissör: Mirja Sarkola
Plats: Stage-festivalen i Helsingfors
» http://www.korjaamo.fi/fi/event/eeva-muilu-milja-sarkola-ihmisen-asussa

Hur man ser på nakenhet är naturligtvis starkt kulturbundet. I
Finland, där bastubadandet spelar en så viktig roll, kanske man
föreställer sig att relationen till den nakna kroppen skulle vara
mindre tabubelagd än i många andra kulturer. Men det är en sanning med
modifikation. I mitt grannskap stannade polisen mitt i vintern en man
som sprang omkring utan kläder. När han förklarade att han var på väg
hem till bastun igen efter att ha hoppat ner i en vak fick han löpa.
Det kallas kontext.
Dansföreställningen Ihmisen asussa (I mänsklig dräkt) är ett
samarbete mellan koreografen Eeva Muilu och regissören Milja Sarkola.
Den visades i samband med Stage-festivalen i Helsingfors. På scenen
finns fyra dansare: Joanna Haartti, Monika Hartl, Niina Hosiasluoma
och Hanna Raiskinmäki. Såväl scenrummet som publikläktaren är täckta
av samma snälla, vita teddytyg, som för tankarna till barndomen. Redan
här ser man det annorlunda sättet att närma sig temat. Nakna kroppar
på scenen är sannerligen ingen nyhet, men de används ofta för att höja
effekten. Då är just ordet ”används” centralt. Att närma sig temat
försiktigt och samtidigt modigare genom att inte dölja sig bakom
chockeffekter är betydligt ovanligare.
I Ihmisen asussa är publiken insvept i samma trygga, mjuka tyg som
dansarna. (Under en förställning experimenterade man också med att
låta publiken ta av sig kläderna och sitta nakna.) Det lurviga tyget
blir samtidigt som den päls som människan saknar, vilket gör henne så
sårbar för väder och vind att hon lever sitt liv mer eller mindre
insvept i olika tyger.
Det en avsexualiserad kontext: kvinnokroppen som ett sätt att vara,
vistas – långt ifrån de stela poserna som omger oss i reklamen.
Istället är det tankfulla kroppar som lyssnar, som närmar sig
varandra, som kommunicerar med eller utan ord. Det är kroppar som blir
komiska ibland, ibland barnsliga, människor som lever ut sina känslor
och lär sig vad som är så oväntat komplicerat: att bara vara i samma
rum, göra saker – utan kläder. Men är man för att skapa en sådan
ömsint stämning tvungen att ha bara kvinnor på scen? Det vore också
fint att se män och kvinnor blandade i ett verk med en liknande idé.
Att visa manskroppen sårbar och sensuell är ännu ovanligare och det är
också något vi borde lära oss att se. Och är det omöjligt för kvinnan
att se så insiktsfullt på kvinnokroppen ifall det finns ett manligt
öga med under den skapande processen?
Plötsligt förstår man hur mycket identitet som ligger i kläderna, hur
mycket skydd; som en andra och mycket tjockare hud. Och när jag
iakttar dansarna under föreställningen vaknar också en lite komisk
tanke. Är det kanske framför allt kläderna som skiljer människan från
djuren? Åtminstone hjälper de definitivt människan att glömma att hon
själv är ett djur.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser