Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

En vidare blick

2011-10-24

Fakta:

Namn: Birds with Skymirrors
Koreografi: Lemi Ponifasio
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Lemi Ponifasios verk Birds with Skymirrors har fascinerat sin publik på en rad scener alltsedan sin urpremiär i juli 2010 på Festival Theater der Welt i Essen. Så är det också ett alldeles sällsynt verk.

Inspirationen till det fick Ponifasio – som ursprungligen kommer från Samoa – då han såg några fåglar flyga med vad som såg ut som flytande speglar i näbbarna. Speglarna visade sig ändå vara VHS-kassettband. Det låg något apokalyptiskt över denna skönhet: Människan förorenar världen med gränslösa mängder av skräp, och alla andra arter har haft att underordna sig denna världsordning eller gå förlorade.

Det blir uppenbart att koreografen velat ta ett kosmiskt och andligt (men inte direkt i bemärkelsen religiöst) perspektiv – och att det rör ekologi och etik. Intrycket under de första minuterna är att han går farligt nära kitschens gräns. Det gäller framför allt ljudvärlden som först för tankarna till New Age eller vad som helst för tv-dokumentärer av det slag som vill skildra tidsrymder och perspektiv människan har svårt att omfatta. Men efter bara några minuter klarnar det för en att det rör sig om en komplex estetik, där centrum faktiskt flyttas bort ifrån människan. Ljudvärlden blir också alltmer spännande; det kan låta som naturljud, som ljud ur elektroniska apparater, ofta med eko av olika slag. Dansarnas rörelser blir en kombination av det rituell tidlöshet, och samtida, nyskapande dans. Gränsen mellan det uråldriga, symboliska och det samtida, automatiserade, autistiska suddas ut. Till detta kommer fågellika rörelser där inte minst blicken är väsentlig hos dansarna. Det är snarare djurets blick de gestaltar, fågelns stirriga, ryckiga och på något sätt uttryckslösa eller åtminstone outgrundliga blick. Mot slutet projiceras i fonden en bild av en fågel smutsig av olja som om och om igen försöker lyfta från vattenytan. Dansarna täcker som i en helande rit scenen med kalk. Ponifasio skildrar något som människan blivit allt sämre på att se: Världen ur ett perspektiv där hon inte själv står i centrum.

I riten finns gudarna, inte sällan gestaltade i form av något djur, och där finns naturen närvarande som något man endast med de starkaste krafter kan försöka betvinga. Dessa element har Ponifasio med full insikt för deras styrka införlivat i ett verk som på alla sätt hör samtiden till. För dagens människa har naturen snarare blivit något vi dagligen förstör och ibland försöker rädda. Enstaka gånger, genom chockerande händelser som naturkatastrofer, påminner oss naturen om vår plats. Men kanske är det vad Ponifasio vill visa oss; vill vi överleva skall det inte vara genom en styrkemätning där människan bemästrar naturen eller tvärtom. Vi är ofrånkomligt samma.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser