Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Om närvaro

2011-10-10

Fakta:

Namn: Talk to Me
Koreografi: Mart Kangro
Plats: Helsingfors festspel
» http://www.helsinginjuhlaviikot.fi/

Dansföreställningen Talk to me är ett samarbete mellan estniska Kanuti Gildi Saal och finska Zodiak. Mart Kangro står för koncept och koreografi och är dessutom själv med på scen tillsammans med Kaja Kann, Taavi Kerikmäe, Vera Nevanlinna och Juha Valkeapää. Verket fick sin premiär på Helsingfors festspel.

Texten ges stort utrymme i föreställningen. Det rör sig om små, vardagliga berättelser som delges oss från scenen i vänskaplig och förtrolig ton. Stämningen blir opretentiös och tankfull: Det är insikter och tankar, hämtade ur de mest vardagliga situationer geom vilka något betydligt djupare skymtar fram.
Det är en intressant illusion av samtal som skapas genom dessa monologer; som om man var i en god väns sällskap. Förhållandet till rummet är fundamentalt också det. Hur och varifrån i rummet skapar man denna sorts intimitet? Pseudosamtalet blottlägger egentligen de osynliga trådar som får oss att känna oss berörda och delaktiga i en föreställning. Men här finns också dans och några lustiga låtar spelade av samtliga dansare på pipiga små flöjter.
Det är handlingar och rörelser som visar själva processen; roliga infall, små fragment, letandet efter en gemensam ton, humor och självdistans. Föreställningen har lyckats bevara en känsla av spontanitet och lek.

Det är ett ovanligt sätt att öppna sig mot publiken. Man försöker inte närma sig i främsta hand genom att roa, inte genom att chocka, inte ens riktigt genom att visa upp sig. Det är som att man söker sig mot publiken; ett dunkelt område av lyssnare. Det finns en påtaglig brist på aggressivitet, en ovanlig ödmjukhet.
Det är finstämdhet och lågmäldhet och samtidigt stråk av otvungen humor. Man skalar skickligt bort något exhibitionistiskt, som man egentligen inte brukar ifrågasätta eller ens medvetet se på teatern, men som ändå ofta finns där. Det är som om Talk to Me befriat sig från en form av scenisk narcissism.
Från olika håll på scen, ibland sittande närmast i publiken får vi höra dessa iakttagelser. Och efter en stund uppstår i en frågorna som: Är det sant som berättas? Den som talar, talar den om sig själv? Och spelar det egentligen någon som helst roll vem det är som talar om vi ändå förstår och berörs?

Det förekommer relativt lite av vad man kanske kunde kalla dans i traditionell mening. Däremot handlar det om samvaro, spänningar mellan scen och salong, om var den talande befinner sig i förhållande till publiken, fysiskt och mentalt. Talk to Me känns sympatisk och chosefri och det är just därför den kommer närmare än mycket av det man annars ser på scen. Det finns en tillräcklig distans till det narrativa och själva berättarsituationen för att lyfta till en mera teoretisk nivå än man kanske först inser.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser