Mytopoetiska källor

Hela utställningslokalen, det f d bankvalvet, är en ”mytopoetisk sjö” av gnistrande, glimmande bilder, musiken är ett luftigt kollage där Tjajkovskijs dunkla vatten blänker till. Det är en oerhör vacker installation, omslutande och inspirerad såväl som inspirerande. I sjön finns ”öar” där besökarens kropps värme framkallar musik, genom de transparenta skärmarna växer andra besökares skuggor intressant.

Svansjön, som blivit den klassiska balettens paradnummer, flaggskepp och särskilda skyddsling, är här inte ifrågasatt. Tvärtom lockar Åsa Unander-Scharin fram något av det dunkla, hemlighetsfulla och smärtsamma, som kanske var bärande element en gång i tiden innan Svansjön blev en teknisk uppvisning.

Svandrottningen själv är en robot; fin och elegant lindar hon ihop sin långa hals. Slår ut med svandunsvingarna i Åsa Unander-Scharins programmerade koreografi. Och hur det nu är; robotsvanen är rörande bräcklig, fin och ömtålig, lika buren av sin musik som dansaren på sin scen. I sin mekaniska, magra skepnad, fjättrad vid sin energikälla, är hon en rörlig kommentar till både traditionens svanar och nya omtolkningar.

Mytopoesin låter betraktaren sjunka i ett hav av associationer, bilder och reflektioner. Lätt men starkt.

Visas gratis på Dansmuseet t o m 30 oktober

Publicerat i Expressen Kulturen Scenbloggen 5 okt.

Margareta Sörenson