Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Cirkusens barn

2011-10-03

Fakta:

Namn: Pokatukha/// Eloge du poil///Innenschau
Ensemble: Licedei /////Jeanne Mordoj////Jakop Ahlbom
Plats: Bl a Savoy-teatern, i Helsingfors
» http://www.helsinginjuhlaviikot.fi/sv

Det vilar en härlig stämning över Helsingfors festspel. Det är medlet av augusti. Folk har äntligen återvänt från livet på landet. Också i år var det fortfarande varmt sent om kvällarna. Staden var full av högklassiga evenemang. I år uppträdde över tusen konstnärer från 33 olika länder. Människor var hungriga efter vad staden kunde ge.
Festspelsevenemangen är traditionellt spridda över hela staden, en del av programmet är gratis, men det mesta är avgiftsbelagt. Festspelen pågår i dryga två veckor. En sorts kulmen utgör alltid Konstens natt då staden fylls av kulturevenemang på så gott som varje gata och i varje hörn. I år var cirka 55 000 människor ute i natten för att delta i något av gratisprogrammen.
Jag följde dels Helsingfors festspel med ett plock ur programmet, men också Stage-festivalen på kulturfabriken Korjaamo i de gamla spårvagnshallarna i Tölö. Den senare anordnas samtidigt med Helsingfors festspel och är en del av dem. I den här artikeln tar jag upp tre föreställningar som lånar från cirkusens skattkista.

Skrattets svåra balans
Den legendariska sanktpetersburgska clownteatern Licedei besökte festspelen med föreställningen Pokatukha på Savoy-teatern. Deras clowneri tog publiken med storm, stora som små, för inte ens i clowneriets fantastiskt naiva värld är det lätt att vara omedelbar och berörande, sentimental utan att samtidigt bli banal. Att ladda det mest uttjatade symbolgalleriet med betydelse är verkligen en konst. Men när Licedeis clowner först kommer in på scenen och framför sitt paradnummer Blue Canary ser såpbubblorna som fyller scenen plötsligt poetiska ut. Det blir en föreställning med många fina ögonblick – för det mesta då clownen Leonid Leikin står på scen. Han utgår i sina nummer från enkla och till synes begränsande situationer, som att tala med en boll eller dirigera publikens applåder. Efter bara en liten stund har han lyft situationen till oanade höjder.

Vår tid befolkas av avarter till clowner, reklammonster för barnen i köpcentren. Det är frustrerande svårt och sällsynt att få syn på sådana som förmår bära upp en verklig tradition. Hos Licedeis clowner anar man banden till sådana mästare som Marcel Marceau och Chaplin och ännu längre bakåt. Liksom allt clowneri med djup är det heller inte riktat specifikt till barn. De som överhuvudtaget kom upp med tanken att clowneriet skulle vara främst för barn hörde sannolikt till dem som fått för sig att barn av någon anledning skulle vara en publik med mindre konstnärliga krav, medan den vuxna på grund av auktoritetsdille och pretentiösitet måste förvisa clownen ur sitt liv.

Musiken får mycket utrymme i Pokatukha. Mimiken skulle hålla för mera tystnad, ibland kunde det rentav öka spänningen och publikens koncentration. Men nummer med starkt stämningsskapande musik, i vilka längden främst dikteras av den ackompanjerande låten, kan i vissa fall bli fina på ett speciellt sätt också de. Det gäller t ex för det strålande humoristiska numret där en kosmonaut med sin röda flagga blir först med att landa på månen: en komisk revansch genom absurd historisk revision.
Kosmonauten i sin gammalmodiga utstyrsel och ett barn hämtat ur publiken rör sig i fåniga heroiska poser. Deras kroppar ter sig just så lätta som de ser ut på de filmer man sett från riktiga amerikanskan månfärden. Samtidigt ger deras rörelsemönster alltihop ett sken av dröm. Och det får vara ett bra och roligt tag.
Mindre intressant känns spritromantiken: clownerna häller i sig vodka i rask takt, eller drömmer om att göra det, eller att ölen skulle regna ur himmelen. Ibland är det nattsvart: rysk rulett med en pistol som visar sig laddad med inte mindre än två skott. Bitvis rörande bilder, men långt ifrån det intressantaste de här clownerna har att ge. Den raglande mannen som clown är ett slitet motiv.

Skäggets charm
En annan fascinerande föreställning under festspelen, som också den tangerade cirkus, fast på ett alldeles annat sätt, var fransyskan Jeanne Mordojs Eloge du poil. Det är en hommage till den skäggiga damen, traditionellt sedd som ett freak. Mordoj lyfter galant sin skäggiga diva ur det facket. Hon ägnar sig åt allehanda absurda aktiviteter, så som att plocka sniglars snäckor med tårna och vigt släppa dem i en balja hon balanserar på huvudet. Med sina blickars spel och sitt graciösa kroppsspråk lyckas hon hålla publiken road och vaken genom ett långt nummer av knasig tåplockarkonst. I ett annat fint nummer utsätter hon några djurskelettsmarionetter för morbida mordförsök. Nycirkusens starka betoning på det visuella, behärskade, esteticerade, har pepprats med absurd morbiditet och destruktiv impuls. Resultatet blir en komisk ambivalens.
Ambivalensen finns också på andra nivåer. Skägget är det enda som antyder manlighet hos henne. Mer än att ägna sig åt drag i ordets egentliga mening kapar hon åt sig något så traditionellt manligt som skägget för att fortsätta vara kvinna. En diva som med sin särart har auktoritet: Den som skulle våga ifrågasätta henne blir med ens den som riskerar att framstå som ett freak.

Tråkigt trollande
På Stage-festivalen kunde man se Jakop Ahlboms Innenschau – ett holländskt gästspel. Ahlbom är uppenbart fascinerad av magi och trolleri och dessutom av film. Det är en föreställning med mycket lite dialog – och det är lika gott för i de scener där det förekommer tal känns skådespelarna plötsligt häpnadsväckande amatörmässiga. Det centrala motivet är mordet på en kvinna, utfört av en man. Men det är ändå ingen traditionell mordgåta. Identiteterna fördubblas, mannen multipliceras i det oändliga, kvinnan uppslukas av sängen där hon och mannen just älskade med varandra. Vad pjäsen skildrar är attraktionen, den lyckliga ytan och skräcken som lurar därunder, förälskelsen som spårar ur, svartsjukan som förblindar. Kvar blir den dunkla känslan av skuld. Ahlbom spelar med thrillern, en genre där narrationen vanligen följer strikta regler och där poängen ligger huvudsakligen i vem det är som är skyldig. Något sådant svar ger Ahlbom inte, hela frågan ställs inte, och dessutom fragmenterar han hela narrationen. Vi rör oss i en gången tid, det syns både på kläder och inredning. Det skulle ändå inte behöva betyda att könsrollerna var så extremt stereotypiserade: mannen i slips och kostym som dricker sin drink medan kvinnan visar benen, viftar med benen, kråmar sig i all oändlighet. Det förekommer för övrigt en referens till Pedro Almodóvar och hans film Habla con ella, men den blir direkt plågsam. Det rör sig om scenen där en liten man försvinner in i en jättelik kvinnokropp. Men medan Almodóvar är djupt poetisk blir Ahlbom bara platt och vulgär. Kanske är det just den stelt heterosexuella form och de stereotyper som Ahlbom rör sig med som gör att föreställningen i slutändan gör mig både arg och uttråkad, trots hans i grunden konstnärligt självständiga sätt att förhålla sig till olika genrer.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser