Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

med bägge fötterna på jorden

2011-09-22

Fakta:

Namn: Oedipus / bêt noir
Koreografi: Wim Vandekeybus
Plats: Koninklijke Vlaamse Schouwburg KVS, Bryssel
» http://www.kvs.be

Det är inte första gången Vandekeybus tar sig an det antika dramat
Kung Oidipus som han i sin senaste produktion kallar Oedipus / bêt
noir
. I mycket liknar denna hans Black Biist som han satte upp för
Göteborgsbaletten 2009.
I den nya uppsättningen som nyss haft premiär arbetar han utifrån en
text av Jan Decorte. Dansarna berättar Decortes ytterst kompakt
skrivna historia, såväl med ord som med dans medan musikerna med sina
el-gitarrer och trummor får hela scenen att vibrera.
En av musikerna
dansar också i rollen som Laos, Oidipus far. Denna ingår inte i
Decortes text utan är ett tillägg som Vandekeybus gjort. Laos finns där
ju hela tiden i det undermedvetna , menar han, utan att man kan komma
undan. Som ett slags andeväsen, klädd i svart, sveper han ständigt in
Oedipus såväl med musik som rörelser.
Rollen som Oidipus dansas av Vandekeybus själv. Texten och musiken
känns lika rå som danssekvenserna. Koreografiskt känns det genomtänkt
liksom scenografin som Vandekeybus ju alltid själv står för. Och som
vanligt uppskattar vi alla musiken som alltid i Vandekeybus
föreställningar är live. Trots att vi är vana vid hans ofta
förekommande spektakulära filmsekvenser där små nyfödda barn finns kan
man bara undra över varför han här i slutscenen valt att placera en
levande baby mitt på scenen, helt övergiven med ett starkt gungande
ljussken som spred sig som gnistor över scenen.
Eftersom inte ett knyst
hördes från barnet som bara låg där och sprattlade ställde vi oss
oundvikligen frågan vilken medicin man gett det. En dos sömnmedel,
gissade någon bredvid mig. Men varthän är vi på väg?
Barnet var förstås Oidipus som från ett litet oskyldigt knyte
utvecklats till en tragisk gestalt ständigt sökande efter sin egen
identitet men utan att lyckas. I dramat mördade han som bekant sin far
och gifte sig med sin mor med vilken han avlade flera barn tills pesten
kom och hans incest och fadermord ansågs som orsaken.
Medan Jocaste
-moder och hustru – begår självmord sticker Oidipus ut sina ögon för
att sedan ge sig ut på vandring med en av sina döttrar Antigone tills
han dör efter att Furian i Athén gett honom förlåtelse.
Det är en föreställning som handlar om sökande efter en stark
närvaro bortom tid och rum. De sexton performerna, dansare och musiker,
är klädda i smutsgrå klädnader som om de är ett med själva jorden.
Alla
löper runt i cirklar på scenen med uppsyn som om de vore vildar som
söker finna sin väg mellan liv och död men utan att lyckas. Ibland
kastar de sig uppför en vacker installation som består av mängder av
mångfärgade tygbitar- en slags patchwork – där de antingen blir
hängande eller försvinner in bakom för att sekunderna efter åter löpa
runt på scenen där de kastar sig ned för att andas ut eller ge sig in i
häftiga kärlekslekar med humoristiska inslag.
Man slåss, ger sig på varandra med knytnävsslag innan man fortsätter sin väg för att finna
någon bättre plats att leva.
Ensamheten känns lika drabbande
närvarande som det eviga sökande efter kommunikation.
Människans
ensamhet är det möjligen en del av hennes sökande efter en egen
identitet? Vid ett tillfälle faller hundratals skor ned med ett brak
och Jocaste samlar in dem och radar upp dem runt scenen medan dansen
fortgår. Oidipus som enligt legenden skadats i fötterna (grekiska: Οἰδίπους, Oidípous = ”med svullna fötter”) och blev därför
tvungen att bära stora, tunga skor, vilket också Vandekeybus gör, blir
till en existentiell metafor. Hur många skor går det inte åt under ett helt liv?

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser