Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Framtidsdystopi med musiken som utgångspunkt

2011-09-14

Fakta:

Namn: Utopia :: 47 - a very last passion
Musik: Eric Sleichim
Ensemble: Eric Sleichim, Bl!ndman & Muziektheater transparant
Plats: Kaaitheter
» http://www.klarafestival.be

Idag har det blivit mode att lyssna till barockmusik, särskilt
äldre skrivna verk som motetter i polyfon stil för kör som ofta saknar
instrumentalt ackompanjemang. De uttrycksladdade dissonanserna blir
till konstfulla och expressiva andliga symfonier. Kanske är det just de
som vi uppskattar i en värld där den andliga dimensionen tycks ha gått
förlorad.
För att följa upp denna idé beslöt Eric Sleichim som leder
instrumentalgruppen Bl!ndman & Muziektheater Transparant göra en
musikalisk performance Utopia :: 47- a very last passion.
I den första delen som ägnas en serie vokalverk som Heinrich Schütz
komponerade 1647 mitt under Trettioåriga kriget har Sleichim låtit
dessa ackompanjeras av blåsinstrument (saxofoner samt elgitarrer) som är
Bl!indmangruppens specialitet.
Ingenting får oss att tro att detta verk
skrevs mitt under ett krig. Det är andlig musik där man tillber olika
religiösa personligheter, som för att söka tröst under olyckliga
tider. Dessa känslofulla arior är fyllda av affekter och reaktioner som
man kan tänka sig appellerade till åhörarna. Då som nu.
I den andra delen har scenen byggts om till en jättestor
installation som består av byggställningar som står mitt på scenen.
Musikerna som nu bytt om från svarta kostymer till jeans och t-shirt finns nu utplacerade på olika avsatser med sina elektroniska
instrument och datorer. Runt om scenen visas jättestora
videoprojektioner och publiken uppmanas lämna salongen och komma upp på
scenen.
Längst upp på ställningen står sångerskan mezzo-sopranen
Christina Zavalloni som för att leda inte bara ensemblen utan också
publiken in i en värld där allt andas undergångsstämning. Verket 2047 som är komponerat av Eric Sleichim har märkligt likartade dissonanser
som Heinrich Schützes verk från 30-åriga kriget.
Året 2047 är ett fingerat år för ett nytt världskrig som dragit
hela mänskligheten mot sin undergång. Sleichims verk är lika
känslofullt inställsamt som Schützs och vi lockas också här in i en
värld där den estetiska perfektionen verkar ha nått sin höjdpunkt.
Eller är det kanske bara så att vi fortfarande låter oss lockas in i något som är avskilt från verkligheten. Var finns etiken i vår värld?

Nöjer vi oss fortfarande med att avnjuta av musiken utan att ställa oss några
frågor? Och hur förhåller vi oss idag till en eventuellt kommande katastrof?

Stänger vi bara in oss och fortsätter att njuta av de
estetiskt formfulländade konstverk som har överlevt? Det är frågor som
Sleichim här försöker få oss att reflektera kring.
Sångerskan byter kläder samtidigt som hon berättar en historia om
hur vi går mot undergång försöker hon skydda sig med hjälmar, vecklar
in sig i olika former av skyddskläder för att i slutändan nästan helt
försvinna från våra blickar. På videoskärmarna rullar bilderna i snabb
takt. Också där andas allt undergång men ändå verkar publiken mest
upptagen av att lyssna till musiken. Efter att ha gått runt några varv
stannar de upp och dras oundvikligen in i musiken. Somliga kanske för
att söka avstånd till alla grymheter som videobilderna vittnar om,
andra gör som under en konsert, sluter sig in i sig själv. Eller som
någon som stod bredvid mig sade ”Jag är utled på att se alla
grymheter som associerar till krig som vi överöses med, musiken ger mig
den nödvändiga distansen.”

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser