Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Dansad sorg i New York

2011-09-14

Det som skönlitteraturen skyggar för, det tar sig dansen modigt an. Den slutsatsen kan man möjligen dra efter det nyss timade högtidlighållandet av de kallblodiga terrorattackerna som skakade USA och världen för tio år sedan.
I samband med alla de evenemang som ägde rum framförallt i New York den 9 september i år, hördes kommentarer från kulturetablissemanget om att ingen ännu lyckats gestalta katastrofen i form av Den stora romanen. Det sades att det var för tidigt, att ingen kunde sätta ord på det som hänt. Inom dansvärlden, däremot, tog det inte många månader innan det fruktansvärda tolkades i nya verk.

Det gick visst inte så bra den gången, om man ska tro en av New York Times danskritiker, Gia Kourlas. Hon minns hur det såg ut då, med dansarnas stirrande ögon som riktades upp i skyn, ackompanjerade av bedövande tystnad.

När nu nya tolkningar gjordes av attackerna och deras konsekvenser, blev det inte stort bättre, enligt Ms Kourlas: hon blev inte imponerad av The Table of Silence Project 9/11 som uppfördes vid Lincoln Center i New York, många kvarter från World Trade Center men mitt i scenkonstens högkvarter.

Det hela började ungefär klockan 8.20 söndagen den 9 september, 2011. Koreografin hade skapats av Jacqulyn Buglisi som hade förstärkt sin egen trupp både med elever från flera dansskolor och med aktörer i 60-årsåldern. När klockan var 8.46, den tidpunkt då ett av terroristplanen kraschade in i det norra tornet i World Trade Center den 9 september 2001, avslutades stycket med att de 107 (!) vitklädda vita aktörerna stannade upp med utsträckta armar.
Dessförinnan hade de långsamt rört sig runt en fontän, dolt sina ansikten i händerna, sträckt armarna mot skyn, till ackompanjemang av dova trumslag och lågmäld flöjt.
Det låter inte så spännande när Gia Kourlas beskriver verket. Kourlas blev inte heller förtjust i det andra verk som visades vid samma tillfälle. 9/11 Dance: A Roving Memorial av Sarah Skaggs framfördes på tre olika platser, betydligt närmare World Trade Center. Enkelheten i verket var först uppfriskande men slutomdömet för Kourlas del blev att inte heller detta verk höll måttet. Desto bättre då att det bara var 11 minuter långt, får man anta.

När Kourlas kollega på Wall Street Journal, Pia Catton, skriver om Buglisis verk finner hon flera goda kvaliteter. Hon hittar spår av ingen mindre än Martha Graham i det. Inte så konstigt, med tanke på att Jacqulyn Buglisi dansade i Grahams kompani i tjugo år. Hon var en av solisterna i den världsberömda truppen och undervisade sedan dess nya medlemmar.
I Martha Graham Dance Company lärde hon sig det mesta om den moderna dansens rörelsevokabulär och förmåga att ladda dansen med både intellektuellt och emotionellt innehåll.

Pia Catton minns också Buglisis tidigare verk Requiem, skapat 2002 till åminnelse av terrorattackerna året innan. I det fann hon stillhet, skönhet och oändlig styrka och anser att också The Table of Silence är ett bevis för den kraft som finns i den moderna dansen, att verket är som en bön och en gåva till staden. Catton avslutar med att citera koreografen Jacqulyn Buglisi: ”Ibland är saker och ting så djupa att inga ord kan beskriva dem – bara kroppen kan uttrycka dem.”

Nancy Westman

Se Table of Silence på

www.youtube.com/danceon#p/l/AyvVbXZ8cgc

Fler Nyheter

Annonser