Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Angelägen Medea

2011-09-13

Fakta:

Namn: Médée (Medea)
Regissör: Krzysztof Warlikowski
Musik: Luigi Cherubini
Plats: La Monnae, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be/

Warlikowski, en av scenkonstens förnyare idag har nyligen gjort come
back med en nyuppsättning av operan Médée, ursprungligen från 2008.
Medea- gestalten i den här versionen bygger på Euripides tolkning
av den grekiska myten, vilken är den första där Medea dödar sina båda
barn. Denna har fascinerat många konstnärer, inte minst musiker som här
Cherubini. Det är högromantik i högsta tonskala där rytmiken och
harmoniken får oss att känna hur dramat utvecklas.
Warlikowski har här på nytt funnit en opera genom vilken han lyckas få oss
att känna att gamla myter fortfarande kan vara angelägna.
Finns det
andra texter som är mera brutala än de antika? Tabu och mord blandas om
varandra och de talade texterna som i denna sk. opera-comique är många
och kan lätt skrivas om så de känns brännande aktuella. Det är det
Warlikowski gör i denna nya version där han låter Jason och Medea tala ut som
om de vore ett par idag som efter några lyckliga år bryter upp och
försöker gå var sin väg men misslyckas.
Otroligt många känner igen sig och idag är det ju heller inte
ovanligt att mamman i desperation mördar sina barn. Liksom Medea. Helt
nyligen har också en film gjorts på samma tema Médée miracle av
Tonino De Bernardi med Isabelle Huppert i rollen som Medea.
Liksom i
Warlikowskis operaversion framhålls här att Medea är en utlänning som
hamnat i en för henne okänd miljö och kultur – vilket ju är
allt vanligare idag. Detta komplicerar förvisso ytterligare hennes
situation. Hon har ingen att vända sig till i nödens stund och man kan tänka att hon därför lättare dras
till sin vansinnesakt
.
Euripides betraktar världen som om den befann sig i ett slags
extatiskt tillstånd som leder till människans undergång. Hos honom är
det gudarna som roar sig med människorna som drivs till vansinne medan
Warlikowski ställer oss frågan på ett annat plan, nämligen om det inte
är i den sexuella identiteten som vi kan finna svaret. Äktenskapet är
till för att avla barn, mannen betraktar sig som ägaren till barnen och
vid en skilsmässa blir det som vi vet ofta slagsmål på inte minst det
juridiska planet.
Kvinnan lyckas idag alltoftare få hela omvårdnaden
med resultat att fadern ofta faller i djup depression. Alltmedan
Medea-komplexet som ju psykoanalysen gett namnet kvarstår så är Medea
tack och lov inte längre betraktad som en häxa som i äldre versioner. I
stället är hon en stark kvinna som med kraft kan försvara sig. Som i
den här föreställningen.
Eftersom Warlikowski är uttalad motståndare till äktenskapet , som
han menar är början till alla mänskliga katastrofer, så driver han
detta intill ren parodi. Man sitter med skrattet i halsgropen alltmedan
den romantiska musiken bara rullar på. Prinsessbröllop med vita långa
släp och massor av tyll och vackert klädda inbjudna som strålar med
sina falska leenden mot oss ger oss sin klappspark. Välkomna säger
brudgummens far vänd utåt mot oss i publiken medan alla de inbjudna
damerna var och en iförd sin egen fantasifulla skapelse promenerar fram
mot oss på en ramp som om det vore en mannekänguppvisning.
Dessa damer
visar sig senare utgöra en del av kören. Den manliga delen av de
inbjudna är som traditionen kräver klädda i svarta kostymer och står
stramt uppställda i bakgrunden som om de bildade en mur. I nästa scen
är de iförda joggingkläder med de prydliga vita handdukarna nonchalant
hängande kring halsen medan damerna sitter uppställda på vingliga
pinstolar främst på scenen, mest avklädda så när som på underkläderna.
Alla dessa nakna, eller så när som nakna personer talar om att
människan är utlämnad och nakenheten blir en symptom på hennes
försvarslöshet. Mängden travesteringar – inte minst Jason och Medea –
förvandlar sig själv hela tiden genom att byta kläder, fylla på
tatueringarna, skifta peruker, skor, smycken, smink i all oändlighet.
Som ett sätt att söka sin egen identitet.
Warlikowskis gillar inte själva scenen som han på alla upptänkliga
sätt försöker omvandla för att publiken skall känna sig delaktig.
På samma sätt som i den här föreställningen använder han sig ofta av video och utdrag av äldre
filmer som har direkt anknytning till det aktuella temat.
Här låter han föreställningen både börja och sluta utanför scenen.
I inledningen får vi på den förgyllda ridån se utdrag av filmer där det
visas par som möts, förälskar sig och försvinner bort för att avlösas
av andra tills det blir familjebröllop och alla leende ställer upp för
familjefotot. Andra bilder visar mängder av leende pojkar som är klädda
i likadana skoluniformer som rusar runt som om de just drillas i någon
kampliknande sport. Plötsligt dyker två fint klädda småkillar upp
framför ridån. Lite nonchalant ställer de sig bredvid en gammal
chiffonjé som står vid kanten av scenen. På denna hänger en kort vit
tylkjol. Bröllopet mellan Jason och den nya kvinnan Dircé förbereds och
Medeas pojkar verkar redan less på allt ståhej. Under de olika scenerna
som sen följer ser vi dem springa runt som om ingen tog notis om dem,
målar graffiti på väggarna och skriver ” fuck me pute ” mitt i allt
klottret.
Sista akten slutar med att Medea efter dubbelmorden kommer ut på
scenen på samma plats som pojkarna i inledningen. Drar ut lådorna i
chiffonjén, letar förbryllat efter något bland alla olikfärgade peruker
som hon använt under föreställningens gång för att åter locka till sig
Jason. Men hon ger fort upp, tänder i stället en cigarett samtidigt
som hon sätter sig på en stol och stirrar ut mot publiken med en uppsyn
som verkar röja hela mänsklighetens förljugenhet.
Malgorzata Szczesniak som står för dekor och dräkter förtjänar en
särskild eloge. De arbetar tillsammans ända sedan starten och verkar
ett sammansvetsat team. Hennes kombinerade bakgrund både som psykolog
och konstnär gör hennes scenkonstverksamhet extra intressant inte
minst därför att hon lyckas tränga under ytan för att skapa det
nödvändiga avstånd med verkligheten som behövs för att publiken skall
haka på. Om inte hade det hela förmodligen känts som kitsch.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser