Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Korsning av konsert och koreografi

2011-09-08

Fakta:

Namn: Tripping North
Koreografi: John the Houseband
Ensemble: John the Houseband
Plats: Dansstationen/Palladium i Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Har jag just sett en ny genre födas?
Det känns lite så efter att John The Housebands debutföreställning Tripping North i måndags inlett höstsäsongen på Dansstationen i Malmö.
Sex danskonstnärer har bildat en popgrupp och framför sin repertoar på Palladiums scen inför en sittande danspublik.
Bandmedlemmarna har ursprung i fem europeiska länder och en gemensam utgångspunkt i Amsterdams progressiva dans- och teaterhögskola. Bland dem finns Alma Söderberg från Malmö, som tog examen från nämnda skola i fjol och sedan dess fått stor uppmärksamhet för sina egna verk.
Med anslag från bland annat Nordisk Kulturfond och Konstnärsnämnden har Söderberg och hennes kollegor de senaste veckorna förkovrat sig i nordisk kultur i Reykjavik och Malmö. Under tiden har de arbetat fram materialet till Tripping North, som även kommer att visas i Helsingfors, Reykjavik och Amsterdam.
Som en följd av resan består repertoaren till ungefär hälften av nordiska folksånger. Den andra hälften är diverse covers, och ett par egenkomponerade låtar.
Kvällen inleds med en finstämd version av Jag vet en dejlig rosa, framförd på cajon, clave, melodica, ukulele och en bak-och-fram-vänd banjo. Dessa är för övrigt bara några av de instrument dansarna visar sig hantera under kvällen.
Bandmedlemmarna vägrar att kalla sig musiker, men för mig framstår de snarast som musikaliska multibegåvningar. Likväl är det något utöver en reguljär musikkonsert som tagit sin början. Under den svenska folkvisans framförande tiltar hela ensemblen ungefär 10-15 grader åt höger, vilket ger en effektfull touch åt hela numret. Det är med dylikt koreograferande som John The Houseband skiljer sig från andra band, och avslöjar sitt konstnärliga ursprung.
Inför nästa låt berättas en anekdot om hur bandet försökt repetera sina sånger för måttligt intresserade isländska får. Därefter sveps ensemblen in i vita lakan och börjar sjunga på Michael Hurley’s The Werefolf.
Under kvällen får vi, utöver en hel del mellansnack, bland annat höra ytterligare folkvisor från Sverige och Island, såväl som covers av nutida band som Sugarcubes och The Knife. Därtill en psykedelisk version av Carolas Fångad av en stormvind och en nedsmutsad techno -/ dragspelsvariant av Vem kan segla förutan vind?. Hela tiden är den visuella dimensionen lika viktig som den musikaliska.
I något nummer ligger artisterna i en stjärnformation på golvet, i en annan spelar de från varsin balkong. En låt framförs i rökdimma framför en stor industrifläkt. Det hela blir lite som en levande musikvideo. I stort sett varje ögonblick under kvällen skulle bli ett strålande bandfoto.
Visst finns det musiker som i sina konserter både dansar och bjuder på avancerade visuella shower. Men sällan utnyttjas scenrummet och dynamiken mellan de kroppar som rör sig på den på samma medvetna vis som i fallet John the Houseband. Många är nog de musikälskare som inte skulle hålla med, men jag kan inte låta bli att i min bekväma fåtölj tänka att det är så här en konsert ska upplevas. Som ett konstverk för både öra och öga, utan trängsel bland publiken och långt avstånd till artisterna.
Vad ska vi då kalla den nya genren? Dansmusik är upptaget, liksom dansband. Musikdans kanske? Eller postmodern folkpop-opera?
Vilket man nu än föredrar så är John the Houseband något mer än nyhetens behag av dansare som spelar musik. De väcker med sin föreställning också förhoppningar om ett nytt sätt att framföra musik på, med sin lyckosamma korsning av konsert och koreografi.

Manne Granberg

Fler Föreställningar

Annonser