Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Kontakt utan gnistor

2011-09-07

Fakta:

Namn: Contact
Ensemble: Cross Connection Ballet Company
Plats: Dansehallerne, Store Carl, på Carlsberg, Köpenhamn
» http://www.dansehallerne.dk

Som publik får man ofta den känslan av att koreograferna, tonsättarna och dansarna har det betydligt skojigare och mer spännande uppe på scenen än publiken har nere i salongen.
Cross Connection Ballet Company’s föreställning Contact är just en sådan föreställning, där man som publik känner sig lite utanför. Det blir lite som att se ett reality-program på tv. Man ser allt och befinner sig helt intill, men upplever trots det allt på avstånd och upplever ingenting.
I Constantine Baechers Palimpsest skrider gudinnan Justitia over scenen i slowmotion. Hun är iförd en pompös skrud med långt släp med bindel för ögonen. I händerna håller hon inte en våg, däremot balanserar hon på ryggen en sprattlande dansare. En av dansarna filosoferar över fysikens lagar. Det är bare synd att hans tal drunknar i musiken, och att man inte kan höra vad han säger. Orden ”Law of Attraction” kan dock dechiffreras i Louise Alenius’ irriterande ljudmatta, som innehåller allt från städningsljud till sniffande hundar. Dessutom är ljudet så högt, att Arbetsmiljöverket skulle ha ingripit och krävt hörselskydd om det hade varit en vanlig arbetsplats. En av fysikens lagar säger att en rörelse utlöser en annan, och dansarna visar hur en rörelse skapar en kedjereaktion genom raden av kroppar. Men detta är en gammal lära, så man undrar vad nytt verket vill förmedla? Som publik känner man sig nästan som en Justitia med förbundna ögon. Man famlar sig tvekande fram utan att se något, eller känna något, för det gör man verkligen inte.
Svenska Madeleine Lindh och australiensiske James O’Hara har skapat var sitt verk, Some Body och Matters, som de låter smälta ihop till ett långt verk. Det är alltför långt. Man sitter och väntar på att allt ska ta slut. Likt en eld falnar då och då dansen, och scenljuset mörknar och då tror man att det äntligen ska ta slut, men dansen blossar upp igen.
Att sitta och hoppas på att det ska sluta är ju inget gott tecken. Men det finns dock goda partier i de två sammansmälta verken. Det är effektfullt att uppleva hur musiken kommer från olika ljudkällor och olika ställen i rummet. På samma sätt som ljudet kommer från olika platser föregår dansen här och där på den stora scenen.
En av åskådarna (som dock är en av dansarna) reser sig från sin plats, ställer sina skor på scenkanten och kliver upp på scenen och börjar dansa med. Denna brist på fokus i föreställningen är intressant och det understryker den improvisation som kännetecknar dansen.
Föreställningens höjdpunkt är ett litet intermezzo i foajén i samband med pausen. Här dansar Louise Midjord sitt eget verk Gaòbié tillsammans med Constantine Baecher. Likt två Butoh-dansare med vitmålade ansikten dansar de en högtidlig avskedsritual på ett underlag av sand som är utlagd i ett vackert spiralmönster. Det är på ett asiatiskt sätt vördnadsbjudande med vackra, långsamma rörelser. Gaòbié skulle ändå ha varit ännu vackrare och mer känsloladdat om det hade visats på en med intim scen med dämpat ljus. Det var ändå ett gripande intermezzo.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser