Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Finurligt och medryckande

2011-09-05

Fakta:

Namn: Who let the dogs out?
Koreografi: Lidia Wos
Musik: Marcin Brycki
Ensemble: Skånes Dansteater
Plats: Båghallarna, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Sveriges ”största fristående dansinstitution” har beviljats utökade anslag och firar in höstsäsongen i Båghallarna med en ny foajé och en kväll delad mellan ett stycke skapat av ensemblens veteran Lidia Wos, samt två verk från 2010 av britten Ben Wright. Wos har tidigare komponerat mindre stycken till kompaniets välbesökta lunchföreställningar, samt anlitats av ett ungdomskompani från Tjeckien. Här har hon nu som första dansare i Skånes Dansteater fått möjlighet att sätta upp ett större, turnerande verk. Ambitionen är att fler medlemmar ur ensemblen ska få samma möjlighet framöver.
Om övriga dansare är lika kompetenta koreografer som Lidia Wos är det nog ingen dålig idé. Who let the dogs out? är en potent uppvisning av scenkonstnärlig fingerfärdighet. Med fem dansare, deras grönsvarta kostymer, och en medryckande finurlighet som röd tråd bjuds vi här en sjurätters supé innehållandes de mest skiftande nyanser. Var och en av de sju ”tablåerna” har sin egen atmosfär, sin egen rörelsekvalitet, sin egen ton. Wos komponerar dansen efter musiken och varje kapitel har även sin egen särpräglade musik (även om alltsammans är nykomponerat av Marcin Brycki).

I det inledande avsnittet är rummet mörklagt. En vit pelare och skymten av två svarta skärmar är det enda som syns. Plötsligt framträder ett huvud inneslutet i en tratt ovanför den ena skärmen, och sedan ett till, intill den andra. Snart är de tre, sen fyra, och slutligen fem lustiga figurer som rör sig smart synkroniserat, stundtals mekaniskt och ryckigt, framför och bakom skärmarna, ackompanjerade av märkliga, burkiga ljud. Associationerna går till hyperabstrakta verk av exempelvis Alwin Nikolais. Efter att ha fungerat som sugkoppar och dammsugare tas trattarna slutligen av dansarnas huvuden och blir till lampskärmar runt de glödlampor som hissats ned till golvet. Lamporna firas upp, tänds och lyser upp nästa avsnitt, där stämningen är förbytt.
Dansarna får nya, nyfiknare karaktärer, rörelserna blir friare och djärvare, musiken förändras åt det mer harmoniska hållet. Här går tankarna snarare till Mats Eks moderna baletter, med mer dramatik och en ganska vedertagen modern rörelserepertoar. På liknande vis flätas resten av de inbördes kontrasterande avsnitten fiffigt ihop med varandra.

Det är inte en dansens utmanande nyskapare som skönjs bakom spakarna – Wos visar här snarare på en hantverksmässig skicklighet och, inte minst, bredd.
I ett tredje avsnitt står dansarna på rad under varsin glödlampa och rör sig i högt tempo i ett välsynkroniserat mönster. Tankarna går till det mekaniska arbetet i fabriker eller moderna kontorslandskap. Musiken är hård och monoton. Till dess smattrande toner introduceras här den skrivmaskin som sedan blir kvar som rekvisita under resten av föreställningen. Skrivmaskinen ska måhända symbolisera koreograferandets fällor och utmaningar, och lyckas locka fram en del skratt från publiken när den släpas över golvet. En vardaglig balanspunkt till den i övrigt ganska avskalade och sterila atmosfären var kanske tanken. Skrivmaskinen punkterar dock snarast den behagligt finslipade och genomtänkta scenbilden på ett aningen dråpligt vis.
Den annars sinnrika scenografin är för övrigt, liksom kostymen, signerad Wos själv. Den hänger med från kapitel till kapitel och fungerar som en schweizisk armékniv eller en multifunktionell IKEA-möbel. En skärm blir till en dörr, dörrarna till luckor, en trappa fälls ut här, en annan där, de fogas ihop och blir till en kub, och så vidare. Och det hela flyter på alldeles obehindrat. Jodå, Wos lär ha klurat och putsat länge på hela kompositionen, för den är riktigt väl sammansvetsad, och står stabilt under de cirka trettio minuter den pågår. Dansarna får välförtjänt stående ovationer efter fullgjord uppgift.
I Ben Wrights stycken efter paus glänser Wos, född 1970, istället som dansare och vi får hoppas att det dröjer ännu några år innan hon sadlar om helt. Men om Who let the dog’s out är tänkt lite grand som en portfolio för eventuella framtida arbetsgivare den dag hon lämnar Skånes Dansteater, så fyller den säkerligen sin funktion. Att hon lyckats omforma sin mångåriga erfarenhet som dansare till ett eget hantverk, råder det här ingen tvekan om. Man anar en pedantisk skapare, som är väl förtrogen med sina verktyg och redo att ta sin plats på Europas scener. Samtidigt saknas en viss konstnärlig egenhet och spets; udden som får Wos att stå ut bland mängden med duktiga dans-hantverkare. I nästa alster hoppas åtminstone undertecknad att den imponerande bredden givit plats åt mer särart och att en del av den intelligenta perfektionismen bytts mot ett djärvare uttryck. Debuten rymmer trots allt ett korn av egensinnighet, som Lidia Wos gör rätt i att odla vidare.

FOTNOT: Kvällens två andra stycken, The Summoning och The Ghost Spot har visats tidigare av Skånes Dansteater och recenserats på www.danstidningen.se 13/10 2010. Se vidare

www.danstidningen.se/index.php?pageId=21&subId=959&PHPSESSID=9162aeb0c75622d103746e9134e5b8a8

Manne Granberg

Fler Föreställningar

Annonser