Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Xaviers le Roys Våroffer

2011-08-31

Fakta:

Namn: Le Sacre du Printemps
Koreografi: Xavier Le Roy
Plats: Moderna Dansteatern, Skeppsholmen, Stockholm
» http://www.modernadansteatern.se/

På ett plan är det helt enkelt roligt att titta på: Xavier Le Roy har närstuderat hur Sir Simon Rattle dirigerar Stravinskijs Våroffer med Berliner Philharmoniker. Hur dirigentens taktslag med händerna utvidgas till instruktiva gester (nu! fagotter!) eller pumpande armrörelser som talar till musikerna: kraft in här, pumpa på!!

Så Xavier Le Roy ”luftdirigerar” Stravinskij och publiken blir en sorts orkester på låtsas. Han tar sekundsnabb ögonkontakt med någon i publiken, ser oss uppenbarligen som en samling individer och inte en, enda publikklump. Han återger och omskapar dirigentens rörelser och han gör det med humor och finess, och hamnar nära en karikatyr av en hängiven dirigent.

Musiken är förstås inspelad (man påminns snabbt om hur fabulös Stravinskij är och att stycket skrevs 1909 är obegripligt); Xavier Le Roy, i jeans och tröja på en fullständigt renrakad scen kan tyckas vilja föreställa eller skildra en dirigent. Men eftersom han är en av samtidsdansens vägröjare (Giessen, P.A.R.T.S. i Bryssel, CCN i Montpellier) vet man att avsikterna är andra. Rörelserna som var avsedda att instruera musiker blir nu istället rörelser ”producerade” av musiken; partiturets gestaltning av en dirigent blir koreografi.

Man kan se att han missar ibland, kommer för sent med sitt taktslag eller inte riktigt hinner ikapp mäktiga pukor. Han förstorar också Rattles rörelsespråk, i sina rivigaste partier nästan flyger han efter sin dirigentarm, än hit, än dit.

Mig stör det att musikens struktur och djupare innebörd inte verkar intressera honom, så som jag misstänker att Simon Rattle förhåller sig till sitt arbetsmaterial; det är visserligen roligt att titta på, men rör sig ganska ytligt i relation till musiken. Det finns ju ett allvar, på allvar, i musiken som skildrar ett människooffer till vårens ära, ofta tolkat som konflikten mellan individ och massa.

Å andra sidan, musikens accelererande volym och dramatik växer förbi Le Roy och han börjar ätas upp av den, bli mindre än den. Kanske själv ett offer, när allt kommer omkring.

Stravinskijs Våroffer är ett portalverk för modernismen, både för musiken och för dansen. En betydande koreograf vill göra sin version av verket så som många stora gjort: Maurice Béjart, Pina Bausch, Mats Ek. Le Roy har gjort tvärtom; han har gjort ett icke-verk för dansare och en reflektion över en annan slags rörelse i förhållande till musik. Mig drabbar det ingen annanstans än i den del av hjärnan där man kan grubbla över alter-modernismen och dess framtid. Det är lite synd på otroligt bra musik, men jag har ganska roligt under tiden.

Texten är tidigare publicerad i Expressen, Kulturen, Scenbloggen 26 augusti 2011.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser