Med mjuka steg och korsetterad hållning

Att ha solfjädern (eventail) som namn på ett danskompani säger rätt mycket om inriktningen och fångar 1700-talet i svansen. Svischet när solfjädern slås upp, smällen när den snabbt fälls ihop. Formen, färgerna, transparensen, perforeringarna – en värld sammanfattad i ett litet föremål. För att inte tala om dess lockande referenser till österns länder.

Det franska danskompaniet gästar under ett par dagar Drottningholmsteatern och det kan inte nog sägas att äntligen, får man tillbaka en liten kvot dans, som så innerst in i golvplankan är förbunden med en 1700-talsteater och i synnerhet denna.

Marie-Geneviève Massé, själv från början klassisk dansare, återskapar 1700-talsbaletter och kallar dem ”barock-dans”. Det kan man göra, men i Sverige har vi kallat dem just 1700-talsbaletter, och faktum är att – internationellt sett – finns det en svensk tradition för detta som är rätt imponerande. Den hänger samman med upptäckten och det förnyade bruket av Drottningholmsteatern på 1900-talet. Från 50-talet har verk ända från drottning Kristinas tid till 1700-talet rekonstruerats eller nytolkats för Stockholmsoperans dansare. Det har faktiskt varit en av Kungliga Balettens allra bästa grenar, nu sorgligt avlövad genom att Drottningholmsteaterns verksamhet frikopplats från ”hemmahuset”.

Främst bland de svenska koreograferna som återupplivat 1700-talets dans är Ivo Cramér, som kombinerade ett stort historiskt kunnande med ett säkert öra för musikens potential och ett mästerligt öga för dramaturgi och dans som teater. (Cramérs version av Den illa vaktade flickan (La fille mal gardée) dansas än i Frankrike, men här hemma dyker då och då en koreografi av Frederick Ashton upp.) Lustigt nog är den franska gästande gruppens iscensättning av två 1700-talsbaletter rätt lika Cramérs: fräsch, färgstark dans för en modern publik, ”historiskt korrekt” och med intensiv dramatisk nerv både i humor och allvar.

Les petits riens (Småttigheter) är en liten tossig sak från 1778 av dansreformatorn Jean-Georges Noverre om hur kärleken driver gäck med ett ungt älskande par. Kärlekens små vingförsedda andar representerar blind kärlek, dåraktig kärlek och flyktig kärlek. Stycket leker också med könstillhörighet och transvestism; man börjar tänka på den nyss avslutade Pride , medan man fnissar åt den roligt dansade blindheten. Bra skådespeleri och fint hanterad dans så som den såg ut före 1800-talet: mjuka skor med klack, korta steg, armarna ut från kroppen. Tempot är högt och lustfyllt.

Don Juan i en koreografi från 1761 är förstås dramatik med större djup och allvar. Don Juan den macho-grisen dansas elegant av Olivier Collin, som i uppgörelsen med den i en duell dödade Kommendören uppstigen från dödsriket, rämnar i ynkedom. Bland de många kärlekskranka och bedragna kvinnorna får Emilie Bregougnon fram en rivig profil. Ensemblen, förstärkt med fyra dansare från Stockholm Baroque Dancers, bygger upp en tät och rafflande uppgörelse, fenomenalt påhejade av Glucks musik. Domedagens basuner ropar sina anklagelser tvärs igenom hovkulturens raffinemang och lek med solfjädrar.

Tidigare publicerat i Expresssen på Scenbloggen 14 augusti 2011.

Margareta Sörenson