Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Make Love not War

2011-07-06

Fakta:

Namn: Les Hugenots
Regissör: Olivier Py
Musik: Giacomo Meyerbeer
Plats: La Monnaie, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be/

Kärnan i denna storslagna så kallade ”grand opera” Les Hugenots till musik av Meyerbeer och i regi av den franske scenkonstnären Olivier Py är redan tydlig i första akten. Krigens härjningar leder inte bara till terror och en förevigad missämja folken emellan, de krossar också kärleken, och allt som för oss samman.

Handlingen bygger på religionskrigen mellan de franska protestanterna (sk. hugenotterna ) och katolikerna som slutade med den berömda Bartolomeinatten då tusentals protestanter mördades i Paris. En historiskt gripande händelse som påminner om vår egen tid då intoleransen mellan folken bara tycks växa och inbördeskrigen aldrig tar slut.
Den här operan blev när den skrevs på artonhundratalet otroligt populär för att sedan helt försvinna från repertoaren. Att ta upp den i sin originalversion idag med en helt ny scenografi blev ett lyckokast av största mått.
Sällan har jag sett en så entusiastisk publik. Teatern formligen skakade av applåder, skrik och bravorop när jag framemot tolvslaget lämnade den. Då hade föreställningen varat i nästan fem timmar.

Denna operagenre som idag är sällsynt innehåller alltid minst fyra-fem akter med historiskt innehåll. Musik, solosång och jättekörer blandas med balletinslag- sk. divertissements- som hämtat inspiration i den franska hovtraditionen.

I de båda första akterna är handlingen förlagd till slottsmiljö i Loiredalen där de sexuella orgierna pågår vilt mellan alla inbjudna. En jättekör av enbart uppsluppna män anger rytmen som är lika frenetisk som de erotiska rörelserna. Hela kören befinner sig på scenen under hela föreställningen. Kvinnorna för sig själva, iklädda strama svarta kreationer som under renässansen.
Männen bär långa svarta läderstövlar hela tiden och byter från olika slags mörka festkläder till militäruniformer där de förgyllda bröstvärnen bländar oss med sin intensiva lyster. Det gäller inte bara för publiken utan även aktörerna på scenen.
För att ytterligare få publik och aktörer att interagera låter Py också delar av orkestern röra sig i de olika slottsrummen där man ser dem vandra runt med sina instrument och stämma in i musiken.
Musiken är lika medryckande som scenografin. Ingenting står still. Allt och alla bara roterar runt, även körerna som ömsom dansar, ömsom slås med varandra så blodet flödar.
Vilda häftiga sammandrabbningar sker mellan protestatiska grupper och katolska för att stunden efter dämpas genom en kunglig order.
Festen kan gå vidare. Alla dansar och tre kvinnor dansar nakna runt på scenen, några andra klär ut sig i svarta tutuer med nakna överkroppar och sätter dödsmaskar framför sina ansikten innan de blandar sig in i den uppsluppna leken som slutar med att de dansande gracerna försvinner ned i en fontän där de efter att ha stänkt ut vatten över alla börjar att älska med varandra.

Travesteringar, homo- och heterosexuella kärlekslekar får alla inbjudna, däribland kungen att jubla av glädje.
En protestant förför en katolsk hovdam Sen får vi följa deras alltmer förtvivlade situation ända tills att de mördas på en protestantisk kyrkogård i Paris där de i likhet med många andra protestanter försökt komma undan katolikerna.
Det är mycket romantiskt samtidigt som feminismen sätts i fokus. Det är kvinnorna som vågar stå för sina handlingar medan männen enbart tänker på att försvara sin makt. Till och med genom att döda sina egna barn.
Träkorsen krossas lika vilt som de används i processioner till tonerna av luterska och katolska visor. Piff, paff, pouff som en skämtsam hugenottvisa börjar med.

Olivier Pys scenografi andas erotik från första till sista scen. Krig och erotik blir till ett och samma uttryck. Det handlar om maktutövning och det är kroppen som talar till oss. Vi har makt över våra kroppar men vi missbrukar dem destruktivt.
Att älska blir till en lek men som ständigt slås i spillror av oss själva. Destruktivt som krigen som aldrig verkar upphöra.
Hela scenbilden är försilvrad. Slotten står som förstelnade silverskelett och inger fasa från allra första stund.
Männens svarta långstövlar för tankarna till andra krig som ligger närmare oss i tiden. Men den förförande vackra sången och musiken är helt intagande inte minst tack vare scenografins många finesser, dansen, livets glädjeämnen och grymma drabbningar.
Till slut känner sig alla delaktiga. I slutscenen byter kören om till helt vanliga lite slitna kläder, och de vandrar ut från scenens fond bärandes på tunga resväskor. De rör sig i riktning mot publiken, som om de vore på flykt mot friheten.
Py verkar mena att det är sådana bilder som vi ständigt har konfronterats med under de senaste åren, utan att kunna ingripa.
Intoleransen runt om oss är lika påtaglig idag som den en gång var. Allt bara upprepar sig:
”Kanske är historien bara en enda våldscykel”, skriver Py i sin text i programhäftet.
Det hela blev till en operaupplevelse utöver de vanliga.

För övrigt har Olivier Py som tidigare var teaterchef på Théâtre de l´Odéon i Paris, precis blivit utnämnd till konstnärlig ledare för Teaterfestivalen i Avignon från och med 2013.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser