Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Spelrum mot nya horisonter

2011-07-03

Hur förhåller vi oss idag till verk som tillkom under 80-och
90-talen då kroppen kom att inta scenrummet som aldrig tidigare? Naken,
avskalad in på bara skinnet. Aldrig tidigare hade den talat till oss
med samma energi. Humoristiskt, lekfullt där nya frågeställningar
följde slag i slag. Som i Gilles Jobins verk A + B = X från 1997
som nyligen visades under Latitudes contemporaines i Lille, en festival
som hunnit profilera sig som en av de mest spännande och nytänkande
festivalerna i Frankrike.
Genom att också visa Jobins senaste Spider Galaxies från 2011
fick vi chansen att se hur han utvecklat sitt redan precisa
rörelsespråk där kropparna vecklar in sig i en slags spatial
rörelsegalax där allt bara fortgår till synes strukturlöst utan att
någonsin upphöra. En slags mänsklig arkitektur, abstrakt lika bisarrt
komplext som oväntat, men också estetiskt tilltalande. Hur är det
möjligt, är det verkligen våra kroppar som kan framkalla denna hybrid
av sinnrika rörelser?
– Vi är ingen vanlig festival utan vi vill öppna för nya former där
dans, performance, video, film interagerar. Den yngre generationen
dansare söker ju nya former ofta destruktiva men där det flödar vilt av
nya frågeställningar. Vi låter dem experimentera samtidigt som vi
hjälper dem att komma vidare, säger Maria Carmela Mini som är
festivalens konstnärliga ledare.
– Samtidigt samarbetar vi med andra dansfestivaler, bland annat i Belgien,
Polen, Italien och Ungern inom ramen för vad vi kallar Open Latitudes,
tillägger hon. Eftersom vårt projekt bygger mera på experimenterande,
mindre på att ständigt skapa nytt möts våra olika konstnärer i stället
för olika former av ateljéer, workshops där de får chansen att skaffa
nytt material för sina egna verk. Här i Lille har vi våra egna Artists
in residens som just nu är Alain Buffard, Steven Cohen och Latifa
Laabisssi. Cohen arbetar just nu ute i olika skolor, på arbetsplatser,
bland arbetslösa och socialt utanförstående i Lille.
Lille är en miljonstad i norra Frankrike som under lång tid haft
stor invandring inte minst från Nordafrika. Festivalen hålls varje år
under juni månad i en ombyggd fabrik i den invandrartäta stadsdelen
Wazemmes.
Många av föreställningarna handlar i år om identiteter. Hur vi
skapar dem, både nationella och kroppsliga. Men också hur vi deformerar
och omformar dem intill vanvett. Men också hur de kan generera våld.
Stereotyperna frodas som i den brasilianske performern Luiz de
Abreus La samba du créole fou där han visar hur samban,
karnevalerna och erotismen utnyttjas inte minst av turistindustrin.
Bakom den brasilianska flaggan ser vi genom ett hål ett av hans ben
dyka upp, löst fladdrande som flaggan, iförd högklackade skor till
sambamusik dansande runt som en halv individ utan egen identitet, där
det nationella urholkat hans egen existens. Bara ett ben lever vidare och
kämpar på för att befria hela kroppen från sitt förhänge.
Varifrån kommer vi, vilka är vi, vart är vi på väg, som den
legendariske performern Steven Cohen nyligen ställde frågan i sitt
senaste verk Cradle of Humankind som var en av festivalens
höjdpunkter. Cohen som är en av de mest militanta scenkonstnärerna
kommer själv från Sydafrika. Många av hans performances handlar just om
etniska minoriteter, rasism, judendom och homosexualitet som han själv
också personligen engagerat sig i. Sedan några år tillbaks är han
bosatt i Lille där han ingår i Latitudes produktionsteam.
För sitt nya verk har han tagit hit sin svarta barnjungfru – Cohen
själv är vit och född i Sydafrika – och tillsammans med henne som idag
är nittio år utför de en performance som tog andan ur oss alla. Den
gamla kvinnan klädd som etnologerna döpt till ”på infödingsvis” iförd
enbart ett litet pälsskynke vandrar runt på scenen medan Cohen i all
sin pråliga grannlåt på västerländskt maner möter henne för att
tillsammans stänga i sig i en genomskinnlig jättebubbla, framkallad med
hjälp av en sofistikerad video och ljusinstallation som bidrar till att
skänka föreställningen rymd. Tillsammans berättar de hur de första
människorna kom till, upptäckte elden, tog jorden under kontroll.
Det
är också i Sydafrika man funnit benrester från de första upprättgående
människorna. Sen har vi vuxit som Cohen med otrolig skicklighet visar
genom sin expressiva rörelsevokabulär. Och sen sprack bubblan och vi
blev som vi blev, kannibaler, mördare, krigare, jägare, våldsverkare,
miljöförstörare och vad mera. Med eller utan myten om Adam och Eva och
Darwins teorier om arternas ursprung.
Är vi mer utvecklade idag i en
värld där krig, pengar och högteknologin blivit vår nya religion?
Rachid Ouramdane har för sin solo Exposition universelle med
hjälp av egen forskning via internet plockat i historien för att finna
ut hur de politiska ideologierna tar form samtidigt som de utvecklar
nya konstnärligt designade emblem, uniformer, krigsmedaljer, flaggor,
monument där de förhöjer sin egen ideologi genom att sätta kroppen i
fokus. Hur många krigshjältar tronar inte på våra torg fortfarande
och hur många är det inte idag som klär sig i trendigt designade
kamouflage-plagg.
Vår tids hjältar? Idolerna blir officiella, politiskt
färgade landmärken för vår kroppsexistens. En slags body art som
Ouramdane visar i sin solo där jättevideobilder och musik interageras
med hans egen kropp som hela tiden byter uniformer i takt med den
politiska utvecklingen. Från Hitlers gråskjortor, Mussolinis svarta och
Maos karaktäristiska långskjortor till dagens kamouflagefärgade är
steget mindre än vad vi i vår överkommersialiserade värld vill inse.
Ett sätt för de olika krigförande staterna att dra oss med in i deras
politiska ideologier, menar Ouramdane.
Andra performer och dansare som Daniel Linehan, Franco Senica,
Eleanor Bauer, Claudia Triozzi, Latifa Laabissi och Anna Krzystek för
att bara nämna några visar samtliga hur våra kroppar på olika sätt kan
bidra till att öppna horisonterna, få oss att inte bara förbli simpla
konsumenter. Visa att också dansen kan bidra till att omskapa vårt
samhälle. Inte bli som Marcel Duchamp en gång uttryckte det ” The great
artist of tomorrow must go underground!”

Ann Jonsson

Se vidare www.latitudescontemporaines.com

Fler Nyheter

Annonser