Kalligrafisk dansopera

Förnyelse av operan sker idag allt oftare med hjälp av koreografer. Sasha Waltz har just haft premiär på sin fjärde operakoreografi Matsukaze, med ett libretto som är hämtad från nô-teatern men återberättas i nutida tappning.
Musiken är av den japanske tonsättaren Toshio Hosokawa som skickligt låter västerländska influenser blandas med traditionella japanska där filosofi och meditation uppstår i samklang med naturen. Ljuvligt vackra toner som drivs fram med hjälp av en inre harmonik. Lågmält, stilla som en sommarnatt där sången men också dansen skapar en slags andlig materia.
Det är svårgripbart, vagt och kontemplativt som om sångarna och dansarna befann sig ett meditativt tillstånd.

Waltz koreografi samspelar med en fascinerande scenbild där inte minst den japanska konstnären Chiharu Shiota förför oss med sin scenografiska installation bestående av ett virrvarr av svarta ylletrådar som bildar ett svårgenomträngligt kalligrafiskt mönster som hänger framför hela scenen. Ett buddistiskt koncept kallat EN som visar på hur vi är förenade med varandra och som koreografen använder för att visa hur kroppens rörelser är avhängiga av de andras.
Dansarna och sångarna blandar in sig i trådarna, klättrar upp som akrobater, ackompanjerar varandra till tonerna av ljud påminnande om havets vågskvalp, vindens andning och sångarnas subtila tonspråk.
Två världar i en, de levandes och de dödas, samverkar i ett slags subtilt tillstånd där tiden verkar upphävd.
Kören är i ständig rörelse. Ibland befinner den sig i ett hörn av scenen ibland försvinner den ner i orkesterdiket. Nästan omärkligt drar de oss med in i handlingen. Sångarna dansar samtidigt som de sjunger medan dansarna blandar sig med kören och drar den i skeendet.

Operan handlar om två systrar, Matsukaze (Vent des pins/Vinden i tallarna) och Murasame (Pluie d´automne/Höstregn) som blir förälskade i samma person men dör av sorg när de får höra att han dött. Århundradena förflyter men deras själ fortsätter leva vidare. Matsukaze inbillar sig återfinna sin älskade i form av silhuetten av en tall som växer invid stranden där de båda systrarna var sysselsatta med att samla salt men blir vansinniga. De irrar runt längs med stranden, lyssnar tills regnet fyller scenen. Dåtid eller nutid. Musiken uttrycker ambivalensen, dansarnas rörelser, gesterna, kropparna bidrager till att skapa en känsla av en slags förevigad ritual, något overkligt som förenar de båda världarna: de levandes och de dödas. En slags ocean där vågskvalpet , dansen, gestiken, sången, musiken skapar magin och poesin.

Waltz expressionistiska kroppsvokabulär passar förvisso som handen i handsken. Med sina långa svepande rörelser sugs dansarna in i hybrida gruppformationer, för att sekunderna efter upplösas för att ånyo snirkla in sig. Lika elegant som sinnrikt men bitvis långtråkigt, kanske därför att koreografin alltför kompromisslöst följde partituret.

Matsukaze ” är en samproduktion med La Monnaie, Bryssel, Grand Théâtre de Luxembourg och Teatr Wielki Opera Narodowa, Warszawa i samarbete med Berliner Staatsoper.

Sasha Waltz tidigare koreograferade opera Dido & Aeneas visas den 27 augusti på Waldbühnes utomhusscen www.waldbuehne-berlin.de

Ann Jonsson