Snö som metaforisk betraktelse

I Neige (Snö på franska), som Michèle Anne De Meys senaste föreställning heter, snöar det nästan utan uppehåll. Snön (i form av tusentals små papperslappar), virvlar runt, fyller scenen, men försvinner aldrig. Den blir till en metafor för människans sökande i en värld där naturens obändiga krafter inte lyckas omformas av människan.

Lekfullt, nästan som i en sagovärld avtecknar sig de sex dansarnas kroppar som silhuetter mot den svarta fondduken framför vilken snöflingorna faller. En slags dansinstallation som till tonerna från Beethovens legendariska 7 e symfoni lockar oss in en värld där dansarna låter sig tyglas i takt med att musiken ändrar tempo. Från något hemlighetsfullt till en slags högspänning där ljussättningen skänker ett skimmer som samtidigt skapar rymd åt rörelserna, gesterna.

En slags genomskinlig plastduk framför scenen sluter in rummet, hindrar oss från att också svepas in i snödrivorna. Som på en filmduk låter vi oss sugas in i en bildvärld där dansarna med sina virvlande, svepande rörelser, ständigt sökande nya formationer, ständigt kämpande mot snömassorna i ett slags sistaminuten sökande, som en slags fångar försöker slita sig lös.
De gräver sig ner i snön men räddas i sista sekunden av någon som sliter loss den för att tillsammans på nytt slungas in i snömassorna. De klär av sig som för att beveka naturen för att sekunderna efter byta till långa vita pälskreationer. Men snön bara fortsätter att falla. Som i en dröm.

En dröm som trollas fram genom koreografens lekfulla, sensuella lite melankoliskt-romantiska språk som uppnår sin dramatiska kraft inte minst tack vare den skickligt avvägda musiken (Beethoven och Schumann) som lyckas framkalla intrikata danskombinationer. Lika briljant som uppfinningsrikt.

Ann Jonsson