Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Kungliga baletten i Göteborg

2011-06-06

Fakta:

Namn: Svansjön
Koreografi: Natalia Conus efter Petipa och Ivanov
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Kungliga baletten och Göteborgsoperans orkester
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Idag är det märkligt att tänka sig att Svansjön från början inte var en succé. Först när Marius Petipa och Lev Ivanov gjorde koreografi till Tjajkovskijs musik, nådde baletten 1895 sin fulla potential. Då var Tjajkovskij redan död, men hans musik har alltsedan dess lockat generationer koreografer att berätta historien om prinsen och svandrottningen.
De flesta lutar sig på något sätt mot Petipa och Ivanov. Så även Natalia Conus i den version från 1964 som Kungliga baletten nu gästar Göteborgsoperan med. Efter några år i malpåse – till förmån för en silversvart version av Sir Peter Wright/Galina Samsova – är Conus gladare långkörare tillbaka.
Henry Brandons scenbild är byggd av hederliga kulisser och ger en känsla av gammaldags sagobok med vandrande måne och ståtligt palats. David Walkers kostymer smälter vackert in. Balettomanerna lär sucka av vällust, men det blir en lång kväll med tre pauser för byten.
Klassisk balett är för utövarna ett ständigt och hårt slit. Utan dansglädje pallar man inte. Och det är just dansglädjen Conus tar fasta på. Första akten är full av glad, ung dans. Den tillagda narren, ekvilibristen Avetik Karapetyan, höjer temperaturen, men också AdiLiJiang Abudureheman, Minju Nam och Andrea Kramesova visar i sin trio som bondfolk att Svansjön ger fler möjlighet att imponera.
Även tredje akten är en myllrande fest med temperamentsfulla insatser i karaktärsdanserna.

Scenografin tränger ihop själva dansytan, när alla svanarna flyger in – ibland 25 stycken, se där en förklaring till att Göteborgsoperans balett inte längre har kapacitet för den klassiska repertoaren – blir det stuvat med armar och ben. Och mycket tyll blir det. Vackert för det mesta, som i slutaktens öppning med dimmor över vilande svanar.

Ändå är det huvudrollerna de flesta väntar på. Nadja Sellrup gör ingen besviken. Hennes svandrottning är avklarnad, i såväl teknik som uttryck. Dagens ballerinor brukar ha lättare för att gestalta den svarta svanen, Odile, som har mer av mänskliga drag och en energi som känns modern. Men Sellrup ger den sköra, vita Odette ett uttryck av förtvivlad sorg som fjädrar och behärskade muskler håller samman. Men därför blir också Conus lyckliga slut komplicerat. Sovjettidens påfund att låta prinsen och Odette vandra lyckliga mot solnedgången strider inte bara mot Tjajkovskijs musik.
Prinsens roll är i grunden otacksam, den klassiska dansörens uppgift är att stödja och lyfta ballerinan. Så mycket mer får vi inte se av Jozef Varga. Visst hoppar han elegant, men uttrycket är intill det anonymas gräns distanserat. Förälskelse som ska rädda och bedra Odette ser jag inte röken av.

Det vore lätt att säga att kvällen är svandrottningens, men den är faktiskt Tjajkovskijs. Utan den gudomliga musiken, som Göteborgsoperans orkester ledd av David T Heusel spelar med alla valörer på topp, hade vi inte denna klassiker att ständig längta efter.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 4 juni 2011

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser