Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Krystian Lupas ”dreambody”

2011-06-01

Fakta:

Namn: Factory 2
Regissör: Krystian Lupa
Plats: kunstenfestivaldesarts, Bryssel
» http://www.kvs.be/

När vi tar plats i salongen verkar hela Andy Warhol.gänget vara samlad på
scenen i dennes berömda Silver Factory. En samling udda personer som
saknar direkt verklighetsförankring. En slags antropozoologisk park där
ingenting verkar hända. Alla bara stirrar ut mot oss som för att dra
oss med in i deras värld.
Den polske scenkonstnären Krystian Lupa har i sin Factory 2
hämtat inspiration i Warhols provokativa drömvärld. Sju och en halv
timma varar föreställningen. Alla är vi förberedda. Salongen är full
till bristningsgränsen. Kan det vara nyfikenheten som för oss närmare varandra?
Hur skall vi kunna stå ut? Scen och salong blixtrar av ljusstrålar som
om vi befann oss i en music-hall. Hela dekoren är försilvrad som för
att dölja förfallet.
Under denna maratonföreställning hörs inte ett knäpp från publiken.
Alla följer andäktigt vad som utspelar sig på scenen. Nonsens. Lika
tråkigt som Warhols film ”Blow Job”. Tala om scenkonst! Vad var det
då som fick oss att stå ut ? Jo performernas fabulösa förmåga att
beröra genom att låta oss tränga in i deras existens djupaste vrår.
Visa att gränsen mellan det intimaste och den skapande akten är
minimal. Kameran som hela tiden stod längst fram på scenen verkade få
dem att hela tiden ändra sina gester, framkalla en slags energi som
plötsligt satte liv i dessa absurda varelser. Intima bekännelser,
banala berättelser som framkallade kalla kårar i början men som efter
några timmar kändes märkligt angelägna.
Warhol lär ständigt ha haft en
kamera i sin Factory som filmade allt som försiggick där. Liksom Warhol
skiljer aldrig heller Lupa det väsentliga från det banala. Kameran blir
en slags andlig soptunna där hela dialogen tar form. Ett konstverk i
sig. Som en surrealistisk tavla som plötsligt får liv.
Under långa passager händer ingenting. Alla bara sitter och stirrar
rakt ut. Vi med dem. Tar oss tid att reflektera. För Warhol liksom för
Lupa är dessa tysta ögonblick lika viktiga som då det plötsligt händer
en massa. Flera av de enskilda scenerna är improviserade men följer ett
fast upplagt scenario. De enskilda performerna kan ändra sina repliker
med hänsyn tagna till det som utspelar sig på scenen och deras
personliga reaktion. Hela scenariot har en psykologisk uppbyggnad medan
improvisationsscenerna hämtat sin näring i Warhols sk. screen tests,
som bygger på provokation.
Warhols liksom Lupas filmer respektive föreställning är inte att
berätta en historia utan provocera fram olika situationer där de
enskilda personligheterna kan framträda i hela sin styrka. En slags
drömtillstånd eller happening där nya former uppstår genom att olika
personligheter stöter samman men där var och en samtidigt agerar
utifrån sitt undermedvetna. Improvisationen skapar på detta sätt
öppningen utåt mot publiken. Ingenting känns förutbestämt, allt verkar
kunna hända utan att vi kan lista oss till vad som döljer sig bakom det
hela. Ett slags drömtillstånd då imaginationen ges fullt utlopp och där
alla förutbestämda koder kastas omkull. Kroppen blir som Lupa kallar
en ”dreambody”, ett konstverk i sig.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser