Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

En förlorad spegelbild

2011-04-25

Fakta:

Namn: Hoffmans Äventyr
Koreografi: Tim Claydon
Författare: E T A Hoffmann
Regissör: Orpha Phelan
Musik: Jaques Offenbach
Plats: Malmö Opera
» http://www.malmoopera.se/

E T A Hoffmanns berömda Olympia är en automat – en mekaniskt
uppdriven docka – som åtskilliga scenkonstnärer låtit sig inspireras
av. Men hon är bara ett i mängden av alla trick och skräckscenarier
som dyker upp i Offenbachs omtyckta opera Hoffmans äventyr, som just har
haft premiär på Malmöoperan. Men scenen med Olympia hör i den här
uppsättningen till de verkliga godbitarna.
Offenbachs rollgestalter fascinerar oss fortfarande genom de olika
gestalter som dyker upp som trollade fram av en cirkusartist. En serie
typer som tagna ur commedia dell`artes värld. Dapertutto, Coppelius,
Spalanzani, Pitichinaccio. Slutscenen utspelar sig som regel i Venedig
men i den här har man valt att stanna kvar i Paris. Ett scenografiskt
lyckokast eftersom man hela operan igenom får känna den staden in på
pulsen. Gamla jugendinteriörer från kaféer, jättelika mångfärgade
flaskor med olika metrostationers namn på etiketterna samt en jättelik
panoramabild i fonden där de elektriska ljusen lyser upp hela himlen
medan laserstrålarna sveper in över scenen.
Allt är fragmentariskt
uppbyggt, stelnar aldrig till, vänder, vrider och ställer sig ibland
också på tvären. Allt är brokigt, bullersamt, fyllt med en mängd
magiska effekter.Till och med koloratursopranens sång är så förförisk
att den driver männen till vansinne. Som titelhjälten själv som
ständigt möter nya besvikelser och slutligen går under.
Det är förvisso en cynisk berättelse om en dekadent värld. Genom
att alltemellanåt göra små fyrkantiga öppningar i den svarta ridån där
små korta tankeväckande bilder döck upp lika fort som de försvann
lyckades man skapa effekten av att hela denna parodi lika väl kan vara
en bild av vår egen. I den första bilden ser vi Offenbach själv
försjunken i grubbleri. I nästa dansar två kypare elegant med sina
silverglänsande brickor. En förtrollande vacker spegelbildseffekt
uppkom på detta sätt.
Ett annat lyckokast är att man haft en koreograf med i spelet. Tim
Claydon som är både dansare, koreograf och luftakrobat och som
tidigare samarbetat med den här uppsättningens regissör Orpha
Phelan.Tänk om man kunde låta koreografer och dansare mera få vara
delaktiga i operauppsättningar som alltför ofta stelnar till rent
klichétänkande.
Den här operan existerar tacksamt nog i en mängd versioner
eftersom Offenbach aldrig hann göra någon originalversion. Idag
försöker man tränga djupare in i verket med hjälp av nyligen återfunna
dokument. Men var tid vill ju som i den här uppsättningen tolka på
sitt sätt och kanske var det också kompositörens intention.
Det är fullt av narraktig lössläppthet där flyktiga
kärleksförbindelser, lättklädda damer med erotiska locktoner befolkar
bardiskarnas nattkrogar. Allt ställt med det borgerliga överdådet i
bjärt kontrast. En slags desillusionerad tidsålder där mänskligheten
verkar närma sig sin undergång. I den här uppsättningen utspelar sig
handlingen just när tyskarna ockuperat Paris. Lite krigsstämning skall
det ju vara idag också. Inte bara Olympia verkar drogad. Vår tids
absint som skapar hallucinatoriska effekter. Kopplingarna till vår
egen tid saknas förvisso inte. Den gången liksom nu skrattar vi åt våra egna
absurditeter och musiken är också då som nu den förlösande kraften.
Den som gör karikatyren levande.
Själv blev jag mest betagen av Olympia som tillsammans med en mängd
andra dockor som låg på sjukhussängar med trådarna dinglande och med
massor av vitklädda doktorer som rusade runt för att kolla att allt
funkade som det skulle. Störst problem var att få huvudena att hålla
samman med hjälp av en mängd metallstavar. Till slut valde man ut en
av dessa Barbieliknande dockor som döptes till Olympia och sen fick
underhålla publiken med att dansa med Hoffman tills hon helt tappar
kontrollen och faller samman.
För att hämnas förstör Coppelius, en av
Hoffmans många nemesisgestalter, Olympia vars trähuvud bärs in på
scenen till allas bestörtning. Sadomasochistiska förehavanden som idag
anknyter inte bara till den datoranimerade världens subkultur utan
också till olika medicinska försök som görs för att på
konstgjord väg hålla den mänskliga kroppen vid liv.
En fullträff som säkert kommer att locka en stor publik från båda
sidor om Öresund.

föreställningen spelas t.om. den 21 maj

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser