Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Hysterins historia

2011-04-19

Fakta:

Namn: Animal magnetism 1 och 2
Koreografi: Henriette Pedersen
Ensemble: Dansare: Kristine Karåla Øren, Elisabeth Breen och Marianne Kjærsund
Plats: Atalante, Göteborg
» http://henriettepedersen.no/

Jag hade tänkt en omelett som supé när jag kom hem från Atalante. Men efter Animal magnetism 2 känns menyn inte längre lockande.
Inte för att jag är äckelmagad, äggröran på scengolvet stör mig inte så, men det blev mycket att ta ställning till och smälta.

Henriette Pedersen är en norsk koreograf som jobbar i gränslandet mot performance. Under en vecka får vi se hela Animal magnetism-trilogin, där hon går i clinch med hysterin. Diagnoser har vi lärt oss både nyttan och vådan av, men sällan har en etikett klistats så hårt på människor som ”hysterisk”. I skiftet från 1800-tal till 1900-tal blev den ett effektivt sätt att sortera ut kvinnor. Och hysteriska fruntimmer kan man fortfarande göra teveserier om.

I Animal magnetsim 1 för Pedersen oss tillbaka till Paris och sjukhuset Salpêtrière där neurologen Charcot i sina omtalade föreställningar visade upp patienter.
En hialös blockflöjtsuppspelning sätter stämningen. Kvinnorna klappar nervöst i händerna, grimaserar, gnider sig mot divanen eller piskar den, fläker ut sig, bits, rivs, kastar böcker och fäktas med fjädrar.
De antänds av uppflammande energier och falnar i inbundet svårmod. Provkartan på hysteriska symptom är överdådig.
Kristine Karåla Øren har en rekorderlig framtoning, med underlivet och skammen alltid på lur. Marianne Kjærsunds högresta skönhet förmår slå knut på sig själv. Och vilka blickar hon fyrar av! Elisabeth Breen går vinglande balansgång mellan söta flickan och femme fatale. Ibland tunnas stycket ut, som vore de tre små flickor som inte vet vad de ska ta sig för härnäst. Allt utom att ha tråkigt.
Animal magnetism 2 skjuter skarpt på Freud. Jag minns en femårig granne som beklagade sin nyfödda lillebror. Stackars han som för evigt var dömd till sin snopp, och skulle tvingas släpa den i gatan! Att avundas penisen skulle aldrig ha fallit henne in. Och Kristine Karåla Øren med löskuk och brunstigt grymtande franska vill jag verkligen inte byta med. Den dinglande manligheten försöker morskt regera scenen medan Elisabeth Breen sköter den jättelika äggsamlingen på hukande ben.

Det blir en kletig sörja med kittlande doft av hö och färska ägg. Koreografi och dansare tar svängar vida som väderkvarnar, blåser på för att få luft och ljus. Animal magnetism sätter kroppsliga föreställningar under debatt. Aldrig vackert, men galet och fysiskt utlevande. För publiken återstår att inte fega ur. Del tre, om manlig hysteri, återstår ännu.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 1 april 2011.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser