Att greppa den omgivande verkligheten genom dans

De franska hip hopdansarna överöser oss nästan alltid med en mängd berättelser. Korta och skarpa, ibland ironiska inte så sällan med politiska och sociala undertoner som alla kan ta till sig. Ett exempel på detta är Hamid Ben Mahis Faut qu’on parle (Vi måste
prata om det) som har turnérat genom Sverige. Mahdi är en av den franska hip hopens förgrundsgestalter- och typiskt är också att de älskar att berätta sin egen levnadshistoria om
och om igen.
Kanske är vi likadana själva. Vi vill slå vakt om vår egen
personliga integritet i ett samhälle där klyftan mellan det man
egentligen är och det man förväntas vara i det sociala livet i vårt
mångkulturella samhälle alltmer ställs på sin spets. Att sen
invandringen till Europa bara ökar gör ju bara att situationen känns
extra aktuell.
Eftersom Ben Mahi, liksom de flesta franska hip hopartister, har
sina rötter i Algeriet handlar det till stor del om social misär, utanförskap,
främlingsfientlighet och svårigheter att finna sig till rätta. För att
nå fram med sina budskap har de fått hjälp av en ny generation duktiga
scenkonstnärer: dramaturger, regissörer och scenografer. Som i den här
föreställningen där en ung tongivande scenkonstnär Guy Alloucherie
står för regin.
Om hip hopen är den sammanhållande länken, som sätter energin,
emotionen och fantasin i rörelse så är det genom text, cirkustrick,
skuggteater, videoprojektioner som man lyckas hålla spänningen uppe.
Men den här föreställningen är dubbelt intressant eftersom den
ställer frågan om vilken roll hip hopen som dansstil skall kunna spela
inom ramen för den nya scenkonsten.
Alloucherie, liksom många unga franska scenkonstnärer arbetar med
att finna nya vägar där den tidigare förhärskande teatrala
illusionen suddas ut för att i stället skapa en verklighetskontakt i realtid för att publiken skall
känna sig som medagerande. Bland annat genom att vidga det visuella
rummet. Mycket kan verka rena experiment. Avsikten
är att få handlingen att kännas som den utspelas i realtid men på
olika plan. Relationerna mellan ord och språk har fortfarande stor
betydelse. Genom rösten uttrycker vi ju våra kroppsliga erfarenheter,
får tusen öron och ögon att bli till ord. Texten är enkel, utan
teatrala omskrivningar, för att alla skall känna sig delaktiga. Det fungeradecfint
i den här föreställningen där allt gick direkt hem.
Ben Mahi visade sig nämligen vara en lika skicklig performer som
hip hopdansare. Han jonglerar med sin mick, berättar sina
historier med skärpa och inlevelse samtidigt som bilder visas på en
videoskärm i bakgrunden där ungdomstiden närmast framstår som en idyll.
Man höll ju samman. Liksom genom dansen – hip hopen – där ju kroppens
alla sinnen ytterst sätts på spel. Ju större kroppslig intensitet
desto starkare närvaro, desto mer att tolka och förstå. Och genom att
träna tillsammans byggdes samtidigt gemenskapen upp.
Själva scenbilden har ingen fast avgränsning. Diverse objekt
som plockats ut ur sina ursprungliga sammanhang finns utspridda över
scenen. Men mellan alla dessa nedslitna soffor, bord, stolar, lampor
och annan loppisrekvisita finns ett annat slags sammanhang. En mänsklig
sådan som talar om att någon levt i dem, att de har format någons existens för
att sen slängas bort. Men kan vi verkligen slänga bort oss själva? Är
det inte i stället så att vi alla behöver något att fästa oss vid för att lättare förstå sammanhangen.
Liksom hip hopen som i början blev kittet som höll kompisarna
samman och som sedan kom att bidra till utvecklingen av en rad nya
dansstilar. Men hur skall allt detta nya kunna användas i scenkonsten?
Det får inte bara stanna vid gigantiska arenaframträdanden där det viktigaste
verkar vara att överträffa inte bara sig själv utan lika mycket
kompisarna.
I hip hopföreställningar experimenteras ofta, liksom i den här,
med mekaniska dockor, för att visa på förhållandet mellan den
mänskliga och artificiella kroppen men också ställa frågan om varför
vi inte kan ingripa. Är människan en scienceficton-figur som inte kan
ingripa i sitt eget liv, bara hänga med av bara farten? Som en marionett
som låtsas fungera helt själv men manipuleras av någon annan.
På bildskärmen rullar bilderna vidare. Vi besöker staden Alger
under ett oväder. Regnet får de mångkulörta höghusen att dansa förbi
och blanda sig med lervällingen på gatorna. Folk rusar runt för att
sätta sig i säkerhet. De betongghetton som finns i Frankrike verkar vid jämförelse vara rena paradiset.
Ändå trivs Ben Mahis far bäst i Alger. Hemkänslan innebär också
samhörighet. Som någon sa i en bildsekvens: Vi måste förstå varandra,
talas vid, annars kommer bara segregationen att öka. Antingen det är Sarkozy
eller Le Pen som sitter vid rodret är det ändå vi själva som måste få
bestämma själva över våra liv.

Ann Jonsson