Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

En ny entusiastisk publik

2011-03-31

I foajén på Atalante får barnen, som väntar på insläpp till föreställningen, frågan: Vet ni vad vi ska göra?
– Se på teater! ropar en pojke kavat.
Sedan går han kompisarna in och ser Allt man vill, där Tove Strandell och Mira Björkman dansar i Gunilla Heilborns koreografi.
Barnen får en upplevelse på 40 minuter av danskonst med existentiella förtecken. Hur ska man veta var man ska vara, vilken plats är den bästa?
Den lakoniska formen träffar rätt. Koncentrationen i salongen är total och rörelserna smittar. I den efterföljande rörelseverkstaden går ungarna loss, de vill aldrig sluta.
Det där med genrer är inte så lätt, man använder det man känner till. Det är inte ovanligt att barn som lämnar en dansföreställning säger: Tack för filmen! till dansarna.
Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, huvudsaken är väl att de har haft en upplevelse.
Men för danskonsten gör det skillnad. Länge har vi i Sverige berömt oss av den goda, världsberömda barnteatern. Danskonsten kämpar för att komma ifatt. Och är på god väg. Allt fler föreställningar skapas och spelas för barn och unga. För att någon gång bli erkänd och bedömd på samma villkor som andra konstformer är det viktigt med distinktioner.
Den nya nordiska festivalen Satellit, i Göteborg, är en viktig del i arbetet. Festivalens sju föreställningar och ett filmprogram ger utmärkta exempel på utbudet i Sverige, Norge och Danmark. I de tre seminarierna tillkommer även dansare, koreografer, producenter, konsulenter, arrangörer och andra intresserade från Finland och Island. Satellit är starten för ett nordiskt nätverk.
Överallt hör jag publikvärdar, lärare och andra inblandade berätta för barnen att nu är det dans de se ska få se. Det är ett medvetandearbete som pågår. Dansen bygger muskler.
Satellit visar barnen, i alla åldrar från 6 månader till 12 år, dans skapad just för dem. Jag kan vittna om den öppna munnens fascination hos koltbarn som sett danska Mig Dig Oss lika väl som femteklassares förtjusning inför norska Mästerkatten, eller ettakluddarnas påhejande av bokstavskropparna i svenska ABC.
Dansen talar till de unga – och till mig som är vuxen också.
Kvalitet står högt upp på önskelistan. Ett seminarium har ägnats åt att diskutera det.
Klart är att dans är mycket, även när den riktar sig till unga. Föreställningen behöver inte innehålla hiphop för att attrahera. Eller bygga på en berättad historia. Det är de vuxna som är rädda för att inte ”förstå”.
Barn har i allmänhet kontakt med sina fysiska jag och tillåter sig att ta emot det de ser, med eller utan rörelseverkstad. Allt som behövs är mera dans. Satellit visar vägen.

Lis Hellström Sveningson

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 13 mars 2011.

Fler Debatt & Krönika

Annonser