Mänskliga rädslor som underhållning

Mitt i vintermörker och kyla reste koreografen Tina Tapgard runt i Danmark med en campingvagn och intervjuade människor hon stötte på om deras rädslor.
Hennes intervjuer med mer än 50 personer utgör råmaterialet för performanceföreställningen Malpais.
Sitt ämne till trots är föreställningen varken mörk eller dyster, den intar snarare en ironisk distans i förhållande till begreppet fruktan, som om koreografen själv vore rädd för att gå alltför djupt in i sin egen tematik.
På en stor videoskärm visas klipp av vitt skilda människor som berättar om det värsta som de skulle kunna tänka hände sig med dem. Och de svar som ofta ges är inte så oväntade, nämligen att mista sina kära.
Dock får man även mindre existentiella och mer lustiga svar, som när en liten flicka säger att hon är rädd för spöken och en äldre herre nämner den ekonomiska krisen som ångestframkallande.
Dansaren Bo Madvig är en diabolisk konferencer och värd för showen i sin glittrande smoking när han sätter torra procenttal på vad befolkningen fruktar mest och det är allt mellan himmel och jord. Det fokuseras snarare på kuriösa fobier än på allvarliga scenarier. Skolmästaraktigt förklarar den lismande konferenciern hur ångesten tar sig fysiska uttryck i form av gåshud, ångestsvett, skakningar med mera.
Den här delen av föreställningen är säkert tänkt som en distanserande och roande blick på fruktan, men den blir istället ansträngande, för den är torrt undervisande och oändligt långdragen i förhållande till den dansade delen. Det är föreställningens dans som är allra bäst, för Tina Tapgard är en fin koreograf som alltid gör något spännande, och det är också fallet med Malpais.
I Siri Wolthoorn och Jonas Örknér har Tina Tapgard funnit två framstående dansare som verkligen lyckas med den halsbrytande koreografin på scenen. Som för att illustrera den gastkramande ångesten står de två dansarna med darrande kroppar och darrningarna utvecklas till riktiga skakningar som om kropparna vore på väg att explodera. Både tillitsfullt och handfallet lutar de sina kroppar mot varandra som för att känna sig tryggare tillsammans. Det är märkligt hur lite de två dansarna använder sig av sina armar och händer, men desto mer sina huvuden och torson.
Till och med när de ska lyfta upp varandra från golvet sker det utan att använda händerna, det använder istället tänderna. Ett bett i huden och så lyfter man med tänderna, det är som om Siri Wolthoorn och Jonas Örknér inte vore dansare utan tandatleter på cirkus. Det är en enormt spännande koreografi som är väldigt skickligt dansad.
Slutligen ställs frågan i Malpais om vad som är det bästa som kan tänkas ske. Då tystnar de intervjuade på videoskärmen. “Det är svårt att säga”, svarar slutligen en man.
Bristen på svar på denna fråga i kombination med de många svaren på frågan om vad man är mest rädd för visar väl på att vi människor tar rädslorna på allvar, de behöver inte packas in på ett underhållande och distanserat sätt för att vi ska befatta oss med dem. Vi hade inte behövt så mycket underhållande staffage i Malpais, den rena dansen hade i sig räckt till.

Torben Kastrup