Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 29 oktober 2020

Spelad förvåning

2011-03-21

Fakta:

Namn: Pichet Klunchum and Myself
Koreografi: Jérôme Bel
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Att Pichet Klunchum and Myself spelats på 80 platser runt om i världen, hade jag nästan inte velat veta. 80 platser betyder minst 80 föreställningar. Den lätta förvåning och undersökande attityd som präglar Jérôme Bels föreställning, ett samtal med dansillustrationer, är alltså spelad. Bel kan rimligen inte vara förvånad över eller okunnig om allt det som han frågar Pichet Klunchum om.

Som ju tålmodigt svarar. Visar och sedan frågar på liknande sätt tillbaka. På ett plan är det genant enkelt, på ett annat rent av pretentiöst, men så är det något tredje som handlar om ett äkta möte och en upptäckt när en mycket gammal tradition ställs vid sidan av en (inte längre så) ny och omprövande.

Pichet Klunchum är en thailändsk dansare som dansar klassisk thailändsk maskdans, Khon. Sedan tonåren har han studerat för en välkänd mästare, nu är han 37. Han visar kvinnlig och manlig stil, en demons stil och apan Hanumans; förbluffande, träffande, distinkt och vackert. De olika stilarna används med olika masker för olika roller. Kraftfullt och samtidigt fjäderlätt, rytmiskt och melodiöst utan minsta musik till. Hans hållning är laddad av energier och ändå avspänd, han dansar elegant, mycket precist och krävande.

Jérôme Bel är visserligen tio år äldre, men ser ut som en liten pojkfarbror i sina grova skor, rutiga skjorta och början till en mage. Just som man tycker att Bels påståenden om den samtida dansen är mer än lovligt fåniga, hör man hur tätt packat det är med motsvarande egendomligheter från Klunchum. Han dansar för gudarna, och numera mest för turister, medan Jérôme Bel dansar för en betalande publik, som ibland vill ha pengarna tillbaka när de blivit besvikna.

Vad är konstigast, demonen som tar en pil ur sitt koger eller samtidsdansaren som ligger låtsasdöd genom en hel, lång låt Killing me softly.

Och varför är jag mer intresserad av Klunchum än av Bel? För att jag ”kan” Bel, men vill veta mer om Klunchum? Vilken är egentligen ”avgrundsskillnaden” mellan olika kulturer? Finns den mer hos iakttagaren än hos utövaren? Inför några pyttesmå thailändska positionsförflyttningar av fingrar som kan visa sig ödesdigra skevar perspektiven ett tag. Same, same but different.

Publicerad i Expressen.se/kulturen/scenbloggen 15 mars 2011

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser