Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

En symfonisk dansmetamorfos

2011-03-14

Fakta:

Namn: Leap Second
Koreografi: Örjan ANdersson och Vaclav Kunes
Musik: Sven David Sandström
Ensemble: Skånes Dansteater och Malmö Symfoniorkester
Plats: Malmö Opera
» http://www.skanesdansteater.se

I början är allt mörker. Stora krafter verkar, skapar och delar
himmel och oceaner. En slags urkrafter som liksom under en tsunami
sätter allt i rörelse. Blottlägger vårt inre universum.
Som i Sven-David Sandströms symfoniska verk som han kallat Seven
Days
där den bibliska skapelseberättelsen ligger till grund. Det är
sju satser med olika färg och längd. Den första börjar med ett ljust
C-durackord medan den sista är stilla som en tidig sommarmorgon, då
naturen verkar födas på nytt.
Varje sats slutar med en ljuvligt vacker
melodi och varje instrument markerar de olika satserna med sina egna
särarter. Fragmentariska ofta kontrastrika bilder av en mångfald som
vi bara stundtals förmår förnimma. Allt går så fort. Sjudagar på
femtio minuter. Oändlighetsperspektivet känns nästan förkrossande
övermäktigt.
Det viktiga är skeendet och hur människan redan från början finns
med verkar koreografen Örjan Andersson mena. Själv har han valt kalla
sitt verk Seven clues. Som något att hänga upp sig på. Fragmentariska
bilder som skapar möten, öppnar lyssnandet samtidigt som de förstärker
rumsligheten. Det är ett rum där alltid något ljus brinner. Som för
att stegra det mytologiska, det evigt ogripbara, det som vi inte
riktigt kan få grepp om.
Ljusstrålar lyser upp vattnet som strilar ned
från pyramidformade askar som hänger över scenen, fyller scengolvet
med rörelse där små tecken till växtlighet redan kan skönjas. Jens
Setzmans scenografiska ljusdesign är ett konstverk i sig.
Sandströms musikaliska verk, skrivet direkt för ett dansverk är
unikt i dagens dansvärld. Det mesta är ju färdig musik som
koreograferna utgår ifrån. Inte ens live utan mest inspelad sådan. Så
egentligen är det en världshändelse av internationella mått.
På en
nyinspelad CD samsas nu Sandströms nya verk för Örjan Andersson med
Nimrud som han en gång skrev för Per Jonsson. Det är nu bara att
hoppas på att samarbetet med Örjan Andersson fortsätter.
Dansarna rusar in och ut, sträker sina armar mot himlen, verkar
söka sig vidare genom att använda andra sinnen. Öron, ögon, lukt,
känsel, syn sätts på spel.
Med sina vildvuxna röda hår verkar de
kvinnliga dansarna som en slags naturväsen som avtecknar sig som
grafiska tecken som söker frigöra sig, skapa styrka för att befästa
sin närvaro. En slags antropomorfa gåtfulla, förtrollande väsen som
stundom verkar befinna sig bortom tid och rum. Kroppen som fetisch, en
mänsklig hieroglyf eller var de kanske bara en skara förtappade häxor
som svävade kring. Vackert var det åtminstone. Tempin skiftar, dansen
blir råare och dansarna kastar sig runt på scenen, kravlar runt bland
krälande djur och jordtuvor för att sekunden efter rusa in och ut
bakom cirkelformade ljusupplysta glaspinnar som roterar runt i fonden.
Ovanför scenen hänger en evigt upplyst sol eller måne. Natten blir
till dag. Allt går snabbt, ibland sker skeendet ryckvis, ibland verkar
allt stå still.
Denna storslagna och gåtfulla helafton inleddes med ett mindre verk
Small Hour av den tjeckiske koreografen Vaclav Kunes.
En vacker duett
för två dansare, som reflekterar kring tidsbegreppet.
Ett ögas blick
dras ut i hela sin komplexitet. Vad kan hända under en sekund? Ibland
måste en sekund läggas till och dras ifrån för att jämvikt skall
uppstå.
Skottsekund heter det på svenska. Här valde man engelskans
leap second. Därav titeln på hela aftonen.

Ann-Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser