Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Krönika om Black Swan: En riktig balettrysare

2011-03-06

Den spektakulära balettrysaren Black Swan har redan lanserats på många håll. Wiebke Hüster redogör för reaktioner som den har väckt i balettvärlden, och pekar på den allmänt spridda okunskapen om danskonst.

Covent Garden skulle kunna sälja massor av biljetter till sina balettföreställningar, om det bara vore så att Royal Ballett skulle dansa det folk just nu ringer och frågar efter: När ges nästa föreställning av Svansjön med Natalie Portman? Enligt New York City Ballet så verkar inte heller de amerikanska biobesökarna riktigt kunna skilja mellan film och verklighet.

Black Swan heter filmen som marknadsförs som en skräckthriller kring en iscensättning av Svansjön där ballerinan som tolkar Odette/Odile ger sig hän så till den grad att hon börjar lida av tvångs- och vanföreställningar.

Natalie Portman spelar den ballerina, som balettmästaren (Vincent Cassel) anser vara skapt för rollen som Odette – hon är finlemmad, har stora mörka ögon, en skygg framtoning och hon dansar tekniskt perfekt.
Däremot möter Portmans Nina hård kritik för sin gestaltning av Odile. Nina saknar den sensualitet som krävs för att tolka rollen som den svarta svanen övertygande; hon är för lydig, för kontrollerad, för allvarlig.
Filmen berättar om hur hon försöker ändra på detta. Spänningen i den bygger på det faktum att åskådaren svävar i ovisshet om huruvida de lesbiska sexscenerna, det nattliga alkohol- och tablettmissbruket och slutets våldsscener bara handlar om Ninas fantasier eller om de kanske verkligen har ägt rum.
Frånsett allt detta, även om man anser att filmen med sin sammanblandning av genrer fungerar, huruvida thrillerkonceptet är lyckat eller ej, så är den diskussion kring filmen som uppstått i dansvärlden en helt annan.

Fullfjädrad efter ett års träning
Från första början hade såväl New York City Ballet som American Ballet Theatre tagit avstånd från projektet och nekat filmteamet kring Darren Aronofsky allt samarbete, inklusive att spela in filmen i deras studio och teater.
Givetvis gick några dansare från ABT ändå på audition och medverkade också i filminspelningen, dock inte som kompaniets ensemblemedlemmar utan som enskilda dansare. Detta är en av anledningarna till att man blivit så upprörd inom dansvärlden. Det visade sig att några av de medverkande dansarnas namn överhuvudtaget inte omnämns i eftertexterna. Till och med de dansare som dubblerade Natalie Portman har utelämnats.

I intervjuer understryker såväl regissören som huvudrollsinnehavaren Portman att hon under ett års tid har tränat åtta timmar om dagen och att träningen fortgått parallellt med att man har filmat scenerna. Det skulle alltså innebära att Portman själv framgångsrikt har dansat alla dansscener.
Detta är så klart nonsens och säger en hel del om hur lite folk i allmänhet vet om danskonst. Eller skulle man kunna tänka sig att Gwyneth Paltrow eller Nicole Kidman efter ett års sångstudier skulle kunna sjunga lika bra som Cecilia Bartoli i en filmatisering av Don Giovanni?

Portman har dristat sig till att påstå att hon arbetat tillsammans med sin vän, Benjamin Millepied, en högt skattad ung koreograf och solist vid NYCB. Han har inte bara gjort koreografin till filmens dansscener utan dansar dessutom själv prins Siegfried. Han har också tränat och instruerat Portman med hjälp av filmer om Natalia Makarova. Så långt vad beträffar filmens äkthet, enligt de medverkande.

Neurotiska ätstörningar
Men den verkliga upprördheten inom dansvärlden är av annat ursprung. Balettchefen vid Hamburgoperan, John Neumeier, har precis som Ivan Liska, Bayerska statsbalettens chef, uttalat sig starkt kritiskt om Black Swan.

Balett består inte bara av neurotiska, hysteriska flickor mellan 17-24 år med ätstörningar som vägrar att bli vuxna, påpekar de båda. Den gamla visan om att dans är förknippad med blodiga i skor, svett och tårar, är lika gammal som den är falsk.
Filmkritiken ser Svansjön som en naiv saga som Aronofsky använder sig av för att en gång för alla blottlägga sanningen om balettens sköna värld. De facto: avund, stöld, missunnsamhet och ren skär rivalitet präglar förhållandena mellan dansarna i filmen.

Ballerinan som blir utslagen ser deprimerad ut redan innan hon avtackas officiellt. Hon försöker brutalt begå självmord genom att kasta sig framför en bil. Hon överlever bara för att Aronofskys behöver henne som avskräckande exempel. Det är bara Ninas mor som överträffar henne som kvinnlig negativ förebild.
Själv en före detta medioker dansare som flydde in i graviditeten med Nina. Idag lever hon endast genom och för sin dotter och vet inte av någon annan mening med livet än dotterns karriär – vilken förutsätter att hon håller dottern under sjuklig kontroll. Man måste säga att de klichéer, som filmen använder om baletten för att skapa en billig thriller, är fruktansvärt enkla. Det är lätt att förstå dansvärldens upprördhet.

Tragisk ignorans
Ingen pinsam tystnad infinner sig om man inte känner till Svansjön, Giselle, Mats Ek, Birgit Cullberg eller Marius Petipa. Så är det minsann inte när det gäller Ingmar Bergman, Guiseppe Verdi och Hamlet.

Nyligen beklagade sig Arlene Croce i en stor artikel i New York Review of Books över att den nya biografin om Djagilev uppenbarligen har skrivits av någon som inte har en aning om dans och inte verkar särskild intresserad heller (Sjeng Scheijen).

Black Swan blir ytterligare ett i raden av bevis på okunnighetens triumf.


Wiebke Hüster


Översättning från Tyskan Antje Sörenson

Wiebke Hüster är danskritiker på Frankfurter Allgemeine Zeitung. Texten är publicerad i Danstidningen 1/2011.

Fler Debatt & Krönika

Annonser