Strømgrenskt tillskruvat

SKF och en kemtvätt i Uddevalla. Tänk vad internationella scenkonstnärer kan inspireras av i vårt västsvenska vardagsliv. För vårens stora dansprogram har Göteborgsoperan inviterat koreograferna Stijn Celis, bosatt i Schweiz, och norske Jo Strømgren till att skapa nytt med baletten. Riktigt hur uppdraget såg ut vet jag inte, men i programbladet skriver balettchefen Johannes Öhman att de undersöker människors existentiella villkor i djupet av det vardagliga. Se där kemtvätten och kullagret.
Jag rekommenderar inköp av programbladet – som vanligt utmärkt.
Det gör det lättare att gå i närkamp med Looming sky och Utkanten, som de två verken heter. Inte för att dans behöver förstås, att våga tillåta sig en upplevelse bruka räcka långt. Men den här kvällen kan behöva lite orientering, så du vet i vilka landskap du vistas. Det är nämligen inte så mycket dansen det hänger på. Båda koreograferna har långtgående idéer för sina koreografier, och det går tyvärr ut över rörelsen.
Stijn Celis är sin egen scenograf. Det betyder att han ställer en alkov med ett glatt rödmålat OLé mitt på scenen. En svart punkt tynger längst ner i o:et. (Kulan.) När Satoko Takahashi inleder dansen är det med sparsamma, upprepade rörelser i armarna. Maskinbetjäning. Den koden lärde oss Charlie Chaplin för länge sedan. Andra dansare kommer in och utför andra rörelser. Var för sig. Lite glest och försiktigt, man väntar på att något ska hända. Och plötsligt, när Celis föser ihop ensemblen blir det dansa av. Det spritter av energi i jeansen och de mönstrade trikåerna. Dynamiskt och synkront visar de tretton dansarna vad de går för. Men bara en kort stund, sedan är koreografin tillbaka i det spridda, enstaka som lite planlöst kan tätna till en duett eller mindre grupp. Plus ännu några härliga ögonblick med alla. Musiken är lika styckad och delt. Mest jazz, men den växlar med en ljudkuliss från industrin. (SKF.)
När energi behöver tillföras låter Celis dansarna rusa runt i cirkel. För att sätta ytterligare fart och färg på det hela släpper han ett jättelikt bollhav över scenen. (Kulor.) Pigga och glada bollar i alla färger rullar runt och dansarna får anledning att ta in rep att samla ihop dem med. Och hoppa långrep också, det är alltid kul – även att titta på. Fast mest oroar jag mig för att dansarna ska snava på bollarna, men till och med Moritz Ostruschnjak tar sig säkert fram, fast han har en jättelik, grön dödskallemask på huvudet. Det slutar som det började, med en ensam dansare, nu är det Ellah Nagli. Cirkeln är sluten. (Kulan igen?)
Jo Strømgren är stamgäst på Göteborgs dansscen. Under många år har han gästat Pustervik med sitt eget kompani. Nu har han för andra gången Göteborgsbaletten och operans stora scen till förfogande. Dansteater kallar vi gärna den genre han brukar arbeta i. Text och bilder är lika viktiga som dansen. I Utkanten är det mer teater än vanligt. Så bygger han också vidare på en egen pjäs, Placebo, från 1999.
Scenen är ett torg, eller en övergiven festplats med små stånd. Kulörta lyktor hänger kvar. Och faktiskt öppnas i en av bodarna försäljning av religiös kitsch.
En berättarröst guidar oss till 1964. Det börjar lovande med Patrick Migas i kostym och fysisk frustration. Torget befolkas. Folk bor och arbetar i de små byggnaderna. Vi tittar ut och tittar in. Tittar tillbaka på ett stycke töntigt liv och leverne. Kanske är det en bit av gamla Uddevalla.
Strømgren håller allt i ett fast grepp. Han gör koreografi, scenografi, regi, text, ljus och video. Kanske håller han i det för hårt. Riktningen är så precis, om jag inte hänger med missar jag udden. Religionen får sig en rejäl omgång, det kan inte undgå någon. ”Katolikerna kommer” är en nyckelreplik. Kardinalen och korset ställer allt på ända, de är ställföreträdande nyheter som rör om på torget och i människornas inre. Byt ut katolik mot en annan religiös inriktning och se vad som händer.
Att skruva till det, både i berättandet och fysiskt, hör till Strømgrens specialiteter. Texten har en medvetet töntnaiv ton som Sonny Koroschetz uppläsning aldrig viker från, men det blir övertydligt. Bollandet med alla religiösa namn försvinner i mängden.
Enstaka scener, som Johanna Fredrikssons (Hildur Óttarsdóttir) bokstavligt ångande raseri, blir bara spännande bloss, medan andra, som Johanna Carlssons (Ingeborg Zackariassen) förväntade mirakel, känns utdragna och oförlösta.
Göteborgsoperan har en dansteatertradition att vårda – och gärna modernisera. Men i det här försöket skjuter Jo Strømgren över målet.

Spelas t o m 26/3

Lis Hellström Sveningson

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 1 mars 2011

Lis Hellström Sveningson