Precist och fullmoget

Dansmuseets chef Erik Näslund fick den 2 mars ta emot Svenska Teaterkritikerföreningens Danspris för sitt museum och dess helt unika verksamhet. Dit hör ett program som drar in besökarna i dansens värld både som utövare och avnjutare.

Idag var det dags för avnjutning och ett nytt lunchprogram: Wikström! Jan-Erik Wikström, nämligen, hovdansare vid Stockholmsoperan. Han brukar ibland beskrivas som en ”danseur noble”, en dansare som kan axla prinsroller och andra ”ädla” uppdrag i den klassiska repertoaren. Men Wikström har stor kapacitet för andra stilar än den klassiska och hans eget tudelade program som bär hans namn är ett vackert exempel på detta.

Bolero i ett koreografiskt solo av Norberto dos Santos är från 1997 och ett verk där dansen vecklar ut sig i fas med musikens allt intensivare crescendo. Wikström börjar nästan minimalistiskt och fyller alltmer mäjestätiskt ut hela det avlånga dansgolv som riggats i museets stora sal.

Men än intressantare tycker jag det första, ganska korta stycket By the Painless Arrow of Artemis av Virpi Pahkinen från 2005. Pahkinen är mästerlig i att varierar sin koreografi för varje skrymsle av dansarnas kroppar; än är det en ryggtavla som för ordet, än är det fingrar som talar på högsta volym – från två uppåtsträckta pekfingrar till en handfull krökta, kloliknande. Här dansar Jan-Erik Wikström tillsammans med Anna Valev; hennes baklänges entré med en bakåt sträckt arm är helt suverän och får betraktaren att spetsa öron och ögon på stört.

Tillsammans, i starkt ceriserosa dräkter, fyller de två dansarna scenen och fantasin. Artemis, dygdens och jaktens gudinna, är på sin vakt mot mannen, Orion. Dansen skildrar noga både det avvärjande och det som lockar och drar de två mot varandra.

Wikström och Valev dansar väl, precist och fullmoget så det är en lisa att skåda. I en koreografi som ger dem stort utrymme att uttrycka sig, ska tillfogas.

Publicerat i Expressen.se/Kultur/Scenbloggen 2 mars 2011

Margareta Sörenson