Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

Mode och dans

2011-02-28

Fakta:

Namn: Altro Canto , SYNC
Koreografi: Jean-Christophe Maillot, Nils Christe
Ensemble: Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Plats: Kungliga Operan
» http://www.operan.se

Mode och dans är ett gammalt strävsamt par. Sedan tidigt 1800-tal, minst, har dansens stjärnor tänt glans över nya modevågor: de vita sylfidklänningarna eller håruppsättningarna i chinjong med håret i ”gardiner” över öronen, Isadora Duncans raka tunikor vid 1900-talets början, West Side Story på 1950-talet. Och träningsmodet med tights och ballerinaskor håller i sig än idag. Gärna i förnämt blekrosa och hudnära färger.

Att Karl Lagerfeld gjort kostym till ett dansverk för några år sedan är därmed helt i sin ordning. Modets obarmhärtiga klocka snurrar dock snabbt. De hopplöst nerhasade korta kjolar han gjort för halva ensemblen känns rätt passé, om de ens var rätt 2006, medan de raka sidenbyxorna, slanka slacks som en dansarkropp kan bära upp, försvarar sin plats. Poängen är att byxor och kjolar bärs genusneutralt, vilket inte heller känns så där oerhört djärvt idag.
Jean-Christophe Maillots koreografi cirklar kring androgynitet och könens utbytbarhet och äger rum i ett vackert ljussatt dunkel (Dominique Drillot) som utmanar synskärpan något mer än lämpligt. Det är ibland lite svårt att se vad som är i görningen, och skumrasket är på sitt sätt talande – vill verket alls kommunicera med sin publik? Några snygga tåspetspromenader i manliga dansares händer imponerar, men den estetiska slutenheten är närmast provocerande.

Då är balettaftonens andra del SYNC av Nils Christe betydligt mer intressant. Verket, från 1996, bygger på en verkligt synkron ensembledans, och för första gången på länge, dansar Kungliga Baletten just så enhetligt och som en enda kropp som verket kräver. SYNC överraskar gång på gång och som publik dras man in i växlingar och variationer och hamnar i en rik dansupplevelse med täta perspektivskiften.

Christe har uppenbarligen något mer att kommunicera än dansens yta: här skapas bilder av tillvaron som en människoström, hastigt förbidragande på glidande tåspetsar. Eller som fastnitad vid den stångkonstruktion där en grupp manliga dansare gör hängande dans på stället. Musiken av Ludovico Einaudi, som bl a gjort musiken till filmen This is England, möter dansen med motstånd och dynamisk respons.

Publicerat i Expressen.se/Kultur/Scenbloggen 26 februari 2011.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser