Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Humor, spyor och jazz

2011-02-28

Fakta:

Namn: Strømgren/Celis: Utkanten & Looming Sky
Koreografi: Jo Strømgren ocj Stijn Celis
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

GöteborgsOperans balettchef Johannes Öhman säger ett hårdkokt adjö till Framsidan. Så här roligt kan det bli i ett operahus. Eller tar han sista chansen att göra som han vill?
Nu väntar Stockholmsoperan och Gustav III:s gäckande skugga i operahusets korridorer: svanfjädrar och tåspets och åtskilligt som snarast behöver omprövas och uppdateras.

Öhmans sista program heter helt sonika Strømgren/Celis efter de två koreografer som delar aftonen. Profilerade och fritt tänkande herrar båda två med långa meritlistor. Men nog är det lättast att ta norske Jo Strømgren till sitt hjärta. Ger han rentav Göteborgs berömda humor ett nytt ansikte?
Strømgrens dansverk är lika mycket teater som dans, minst, och han har utvecklat en högst egen scenkomik för plastiska och drastiska aktörer. Låtsasspråk och spyor, hejdlös drift med religiositet och trångsynt småborgerlighet är favoritsträngar på hans lyra, och det nya verket Utkanten ger full utdelning för den som längtar efter mer av denna vara.
Ett ängsligt folkhemssverige är det som han nu vill gissla och skildra, och på scenen står en liten samling bodar, som på en festplats på 50-talet. De kulörta lyktorna hänger snällt på plats. Därunder vimlar ett beige- och gråklätt folk i sur samvaro, misstänksamt gluttande på varandra.

Den maximala överdriften är Strømgrens bästa gren och här går han till storms mot hyckleri med största släggan. En katolsk biskop (hur vanliga är de i svenska utkanter, vid närmare eftertanke?) visar sig lika liderlig som grym, det kristna budskapet om att vända andra kinden till hamnar i en skrattspegel när en man om och om igen slår sin fru med stekpanna. Det är hialöst och galet, en dansad och teatral vrångbild, lika märklig som rolig, till patetiskt hjärtslitande operamusik eller Säkkijärven polkka.

Kvällens första verk, Looming Sky av belgiske Stijn Celis är inspirerad av staden Göteborg och ledsagas av jazz, bl a av Tony Williams, samt av Scarlattis prudentligt uppmätta musik.
Det finns inslag av maskinmuller och slag mot tung metall i ljudbilden, och på scenen dansar ensemblen framför en vägg med ordet Olé stort målat i rött.
Det råder något som liknar en översvämning av idéer och uppslag, scenerna avbryter varandra: ena stunden regnar det småbollar från ovan, nästa ska de samlas in med hjälp av rep som dras över scenen. Plötsligt är det mycket att fixa med en jätteballong med form som en glödlampa, den får flyga ut lite hastigt över publiken, men dras snabbt tillbaks.

Något olyckligt rastlöst präglar allt detta flöde av det som påbörjas och hastigt avbryts. Stijn Celis säger sig vilja arbeta med ”balansen mellan fast struktur och oförutsägbar impuls”, men det känns som ett slags slöseri att den kompetenta gruppen dansare liksom aldrig får gå in riktigt i det de gör. För betraktaren känns det svalt och slutet.

Friskt vågat, kan man alltid säga. Men GöteborgsOperans balett är värd större utmaningar än så, som Strømgrens märkliga Utkanter som utmanar dans begrepp och dansarna som scenkonstnärer.

Publicerat i GT 27 feb 2011.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser