Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Bland änglar och smådjävlar

2011-02-22

Fakta:

Författare: Magnus Florin
Regissör: Karl Dunér
Musik: Jonas Forssell
Plats: Malmö Opera och Musikteater
» http://www.malmoopera.se/

Många nya försök görs idag för att skapa ny opera som ju hittills
hört till scenkonstens mest konventionella hemvist. Inte så sällan
utarmad i ren schablonmässighet. Operan som konstform måste idag vara
mycket mera friktionsladdad, mindre traditionsbunden för att kännas
angelägen. Men vem tar fasta på det?
I Hemligheter Malmöoperans helt nya verk som nyligen haft sin
urpremiär ligger det operamässiga i luften, som en ständig möjlighet
men som gång på gång upplöses och blir till något tredje. Ett
kammarspel, en flytande övergång mellan olika spelgenrer där ingen
egentligen kommer till sin rätt.
Övergångarna sker alltför långsamt,
scenografin känns klastrufobisk även om den inte saknar skönhet.
Olyckligtvis för det är i grunden ett gott försök att tänka operan i
nya banor.
Det är lätt att fastna i Swedenborgs många hemligheter. Det är
nämligen om det föreställningen handlar.
Scenbilden som är densamma hela föreställningen igenom består av
en serie trappliknande grå avsatser som visar sig vara gravvårdar från
vilka Swedenborgs närmaste vänner och andra personligheter som han
förmodats ha mött under sitt liv dyker upp och ned i. Krattar i
singeln för att stunden efter ta av sig perukerna och hoppa ned igen i
gravarna. Absurdistiskt men samtidigt stämningsfullt öppenhjärtigt.
Döden hägrar från början till slut. Men innan vi dör passerar
vi genom ett speciellt stadium enligt Swedeborg. Ett slags väntrum där
man kan finna sig själv och dela med sig av sina livserfarenheter
innan man dör. Ett ögonblick då allt verkar svävande, en känsla som
förstärks av en serie videoprojekterade bildsviter som avlöser
varandra på en filmduk i fonden. Drömliknande som om det fanns en
verklighet bortom allt detta. Swedenborg tänkte ju sig hela universum
som en människokropp.
Han var som bekant både vetenskapsman, teosof, mystiker och
andeskådare. I första scenbilden möter vi honom i hans andevärld. En
stum scen där vi ser honom, nyuppstigen iförd nattskjorta vandrande
runt med sin anteckningsbok och ett slags teleskopliknande instrument.
Scenen är täckt av ett vitt skynke som svagt verkar röra sig. Stunden
efter dyker den ena efter den andra upp ur gravarna, stänger luckorna
om sig för att åter dyka ned. Koreografiskt otydligt men med
scenografiskt sköna bilder av förstelnade kvinnokroppar och nakna
huvuden, allt indränkt i änglaliknande toner.
För Swedenborg var seendets roll fundamental för vår
verklighetsuppfattning. Att allt detta fascinerat tonsättaren, Jonas
Forssell, librettisten Magnus Florin och scenografen Peder Freiij är
inget att förundra sig över. Problemet är att fenomenet Swedeborg, som
vi väl aldrig riktigt kan bli helt klok på, spelar en alltför
överordnad betydelse på bekostnad av musiken och sången, den
sistnämnda trots de kvinnliga rösternas eteriskt vackra tonflöde.
Musiken, trots sina många förtrollande vackra toner, hakar upp sig
alltför ofta vilket bidrar till att föreställningen aldrig lyckas nå
fram. De olika elementen har svårt att samverka, allt svävar i luften
utan att vi kan få grepp om det hela. Har man velat säga alltför
mycket? Sången är dessutom nästan talad och fylld av upprepningar.
Ett slags parlando där vi alltför ofta bl.a. får höra Karl Xll säga ”jag är is” och Maria, den polska prinsessan som blev Frankrikes
drottning tala polska. För oss obekanta ord som dessutom förstärks
genom att de ständigt upprepas. Ordets hemligheter, de som Swedenborg
i en tablå ”fiskar” upp ur en näckrosdamm tillsammans med Maria då
han kanske var på besök i Versailles. Kanske för att försöka sälja en
av sina senaste uppfinningar.
Slutscenen blir aftonens höjdare eftersom man här finner mera av
humor och mänsklig värme. Det är som en lite sällsam andepaus efter
döden då alla träder fram, tar på sina gamla kläder och peruker och
berättar vad de skulle gjort om de fick leva om sina liv.
Någon önskar
sig till himmelriket medan en annan absolut vill leva om sitt liv.
Karl Xll tvekar inte. Han önskar sig ”direkt till helvetet”.
Swedenborg själv slits mellan viljan att åka hem – han var ju alltid
på resande fot – och ta hand om sina vinbär och persilja i sitt
älskade lusthus i Stockholm eller fortsätta sina till synes
oupphörliga resor ständigt spekulerande, ständigt sökande efter livets
mening. Slutligen bestämmer han sig för att förenas med sin döda
syster i en värld ”där man bara behöver andas en gång på tusen år.”

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser